Lena bodde i utkanten av Viskande skogen, i ett hus vars fönsterrutor knarrade som om de försökte spela gamla sånger. Lena var ett barn som hörde fler saker än andra: det pyttelilla trippandet av myrfötter på stenar, suckandet av trädkvistar när vinden passerade genom dem, och ibland till och med trädens viskningar. En morgon upphörde dock viskandet. Löven hängde tysta, fåglarna blinkade otåligt, som om de hade glömt var de hade lagt sina sånger.

— Vart tog din röst vägen? — frågade Lena och steg in i skogen.

En märklig tystnad spred sig från mitten av Viskande skogen, så tjock att till och med ett bis surrande gick vilse. Där stod den Sjungande brunnen, en gammal stenkantad brunn, från vilken klingande ekon vanligtvis svarade dem som sjöng eller berättade sagor. Den dagen hostade brunnen dock bara, och vattenytan vilade platt, utan en krusning av ljud.

Lena rörde vid brunnens kant. Mossan var sval, och för ett ögonblick grep en känsla henne, som om hon hade sträckt sig ner i fickan på en gammal kappa. Från fickan flög ludd fram – pyttesmå maskrosfallskärmar – och satte sig på Lenas handflata, där de ordnade sig till en karta. Kartan bestod av mjukt lysande ränder, och tre tecken på den visade vägen: ett poppande blomformat popp, en liten klocka och en lång bandformad vindvåg.

— Åh, vilken vacker figur! — sa någon i närheten.

Från ormbunkarna steg en igelkott fram. Hans stålblå knappögon glittrade glatt. På ryggen satt en pytteliten ryggsäck; vid sidan ett spjut gjort av en barrnål; och på huvudet en ollonhattshjälm.

— Jag är Kringlan, skogens dirigent. Om Sjungande brunnen hostar, rör sig inte honungen i burken. Jag hjälper dig — förklarade han och slätade stolt ut sina lockiga mustaschborst.

— Tre ljud behövs för att brunnen ska låta igen — viskade kartan i hennes handflata, som om den ekade Lenas egen tanke.

— Popp, klang, svisch — räknade Kringlan upp. — På Fjäderhjärtesberget bor den fjäderhjärtade draken; han kan poppa. Vid Lindbackens vattenfall ringer undervattensklockan. På Brisplatån svischar gripens vinge. Dags att ge sig av!

Stigen som ledde till Fjäderhjärtesberget slingrade sig i blåbärsdoftande dimma. Stenarna gned sig varmt under Lenas sulor, och vid varje steg poppade rötter, som såg ut som små blå strängar, upp och drog sig sedan tillbaka. Grottan där draken bodde signalerade inte med rök eller eld, utan med flingor av snövita, prickiga, randiga och guldkantade fjädrar. Bon täckte väggarna, som mjuka molnfickor.

— Jag är Gnistan — mullrade draken med en djup, men ändå varm röst. Han var så stor att när han satte sig ner, gav en klippa honom gärna ett knä. I hans bröst bultade något märkligt, som om inte ett hjärta slog där inne, utan en fjäderprydd vindsnurra.

Lena förklarade varför de hade kommit. Gnistan nickade uppskattande, och i hans blick grydde ett sådant ljus som när en brödkant frasar.

— Ni vill ha ett popp? — mumlade han. — Det kommer bara om jag nyser. Men på sistone fungerar det inte alls. Jag var allergisk mot pepparblomman, men jag städade min uppfart i våras.

— Vinden gillar också pepparblommans damm — skrattade Kringlan, och grävde redan fram en liten flaska ur sin ryggsäck. — Vi fångar ljudet med den här. Vi behöver bara hitta en pepparblomma.

De behövde inte ens gå långt. Bredvid grottan vajade en prickbladig växt som kallades pepparblomma i en kruka. Lena klappade den försiktigt, gulddamm flög upp bland bladen och gjorde Gnistans nos något röd.

— Hhh... hh... — nysningen förberedde sig.

— Nu! — ropade Kringlan, och Lena höll flaskan framför drakens nos.

— ATJOOO! — dundrade grottan. Fjädrar fångades i en virvel, stenarna knackade smakfullt, och flaskan fylldes med ett osynligt popp, utan att spricka. Det var som om små bubblor dansade inuti, men bara ett fladder av ljus avslöjade deras närvaro.

— Jag skickar detta till brunnen — log Gnistan, och gav till och med Lena en mjuk, regnbågsfärgad ändfjäder. — Om du klappar den kommer du vara modig även där stigen är smal.

Vid Lindbackens vattenfall porlade vattnet i silverband, som tusen klingande strängar. I pölen glittrade små fiskar som om de var rörliga kommatecken i en bok. På stranden gungade en stol vävd av lila sjögräs. I den satt en vattenfe, hennes hår grönt och långt, som mossa.

— Jag är Kaskad — nickade hon. — Jag kan inte bara ge klockans klang till vem som helst. Vad kan ni lära vattnet som är nytt?

Lena var tyst. Småstenarna gav ifrån sig små ljud när de rörde sig, vattenfallet hade sin egen skyndande rytm, och vassen nickade. Hon tog tre stenar i handen: en dova, en klingande och en ihålig. Hon knäböjde på stranden och började trumma: duns-duns, klang, ihåligt popp, duns-duns, klang, ihåligt popp.

Floden blev först förvånad, sedan uppmuntrad. Vågorna började slå mot stenarna i den nya rytmen, och från vattenfallets djup skrattade något till. Ting-ling-ling — ljöd undervattensklockan, och varje klang ritade små cirklar på ytan.

— Vacker lektion — nickade Kaskad. — Vattnet gillar uppmärksamhet. Ta denna!

Hon lät en genomskinlig pärla glida ner i Lenas handflata. Inuti bubblade en lysande klang ljust. Pärlan var så lätt, som om ljudet självt höll den i luften.

Mot Brisplatån lutade sig kullarna över varandra som mjuka strudeldegar. Uppe där gräset inte växte högre än ett spann, stod en grip på sina tassar och pillade argt i sin mustasch.

— Peppar är mitt namn — grymtade han, hans ögon glittrade men var vänliga. — Mitt skägg har trasslat in sig i vindgräset. Om ni befriar mig, kommer mina vingar gärna svischa för er.

Kringlan drog fram sitt nålspjut och en liten kam. Lena klappade gripens morrhår med Gnistans fjäder så att han inte skulle vara hoppig. Under tiden trasslade Kringlan, manövrerande i försiktiga danssteg, upp stråna. När den sista öglan lossnade rätade Peppar på sig, öppnade sina sotflingefärgade vingar brett, och platån suckade tungt under honom.

— Ska vi hoppa upp? — frågade Kringlan, och drog fram en brispåse, som han hade sytt av spindeltråd. — Vi fångar svischet med denna!

Att flyga var lättare än ett skratt. Kullarna bugade nedanför, trädens kvistar vinkade, och luften smekte Lenas ansikte som varm mjölk i mungipan. Peppar beskrev stora cirklar, och en gång snurrade han till och med, vilket fick Kringlan att tillfälligt bita sig i tungan.

— Nu! — ropade Lena, när vingarnas svischande blev som en stor gardin, som avslöjade hur vinden går.

Kringlan öppnade brispåsen, och den fylldes med svischet. Den prasslade, men gick inte sönder, och på spindeltrådsbroderiet lade sig ljudet i små gupp.

När de kom tillbaka till Sjungande brunnen var ljuset redan varmare, och tystnaden verkade så trött, som om den också ville lägga sig ner. Lena ställde flaskan med poppet på brunnskanten, sedan pärlan med klangen, och slutligen brispåsen med svischet. Kringlan hostade högtidligt.

— Popp först — sa han.

Lena öppnade försiktigt flaskan. Poppet, som en glad bubbla, poppade ut och hoppade ner i brunnens vatten. Ytan stillnade för ett ögonblick, sedan spred sig små vågor utåt.

— Nu klangen — nickade Kringlan.

Pärlan plaskade ner i brunnen, och ting-ling-ling sprang längs stenarna och reflekterades mot de huggna mönstren.

— Och svischet — viskade Lena, och knöt upp påsens mynning.

Svischet gled mjukt ner i brunnen, som om ett långt grönt sidenband gled ner. Vattnet rörde sig, stenkanten började surra försiktigt. Brunnen lät dock fortfarande inte som den hade gjort förr i tiden.

Mossan darrade mjukt, och Lena hörde ett litet ljud, kanske från dammet på brunnens stenar, nynna detta: — Ett ljud saknas fortfarande. Ditt.

Lena tog ett djupt andetag. Hon sjöng ingen sång, inte heller läste hon en dikt. Hon började berätta en saga. Hon berättade hur det var när det lilla trippandet av en myras fötter hördes på stenhällarna. Hon berättade vilken färg ljuset hade när degen stod framför ugnen och väntade på att bli gyllenbrun. Hon berättade hur Viskande skogen viskade när ingen lyssnade, och hur smart igelkotten var som gjorde en kam av en nål.

Medan hon talade vaknade brunnens hjärta. Vattnet skrattade till, och började sedan en sång som inte liknade något annat, men ändå var bekant. Stenarna klingade, trädens löv började viska igen, och bina dansade en sådan dans att blommorna lutade sig in, vinkade och log.

— Dess röst kom fram — log Kringlan, och rättade till sin ollonhattshjälm, som om han lyfte på hatten.

Från den dagen bar Sjungande brunnens klang också en bit av Lena. Om någon berättade sagor vid brunnen skrattade vattnet ibland till, som om det sa: — Jag hör. Jag är här.

Gnistan skickade ibland en stor, varm bris från toppen av berget, vilket gjorde att bröden gräddades finare i byn. Peppar cirkulerade ovanför byn, och om han hade en riktigt glad dag rörde han upp ett dammoln med sitt svischande, från vilket små, glittrande prickar lade sig på fönsterbrädena. Kaskad skickade plaskande hälsningar, och Lindbackens vattenfalls rytm var lite annorlunda varje dag, så att ingen skulle tröttna på den.

Kringlan öppnade en prasselpost mitt i Viskande skogen. Han skrev nyheterna på fastnålade löv, som sedan reste av sig själva bland buskarna. Och Lena, om hon passerade Sjungande brunnen, lade alltid handflatan på stenen. Inte för att befalla ljuden, utan för att minnas att ibland är uppmärksamhet också magi. Och skogen prasslade med sina löv blygt vid sådana tillfällen, som om den svarade: — Vi är uppmärksamma på dig också.