Det var en ljus, blåsig morgon i Kotteskog. Löven viskade, bäckar bubblade och fyra björnar hade en stor idé.

Stora björnen Bruno hade de största, starkaste tassarna. Han kunde lyfta en stock som en limpa bröd. Tilly var den lilla björnungen med de största idéerna. Grizzle hade sura ögonbryn men en fnissig mage. Coco var kakaobrun och älskade allt färgglatt.

På andra sidan Lerig-Kompis-kärret låg Blåbärskullen. Bären där var runda som knappar och söta som fniss.

"Vi behöver en bro," sade Bruno och flexade sina lurviga muskler.

"Vi behöver... DESSA!" pip Tilly och pekade på en hög vid en gammal stubbe—stövlar! Röda stövlar. Gula stövlar. Stövlar med prickar och sicksacksnören. En liten skylt på en pinne sade: GRATIS STÖVLAR.

"Stövlar för björnar?" blinkade Grizzle. "Bär björnar stövlar?"

"Vi gör det idag!" jublade Coco.

De valde fyra var. Det tog ett tag.

Bruno trädde en röd stövel på sin framtass. Schvaps. Sedan en till. Pluff. Sedan en till. Schvisch. Den sista gick på med ett högt... PLOPP!

Tilly satte två på samma tass av misstag och försökte hoppa. Boing. Bonk. Hon föll i en hög med ormbunkar och fnissade.

Grizzle satte en på sitt öra och rynkade pannan. "Den här hatten känns konstig."

"Örnstövlar är inte en grej, Griz," mullrade Bruno och log.

Coco kikade genom en stövel som ett teleskop. "Jag kan se en groda! Han ser förvånad ut!"

Grodan på ett näckrosblad såg verkligen förvånad ut. "Kvack. Fina skor," kväkte han.

Vingla-vingla, stomp-stomp, björnarna marscherade mot kärret. Deras stövlar gjorde knirr, schvaps, schvisch i takt med hackspettens tack-tackande på ett träd.

"Stövelparad!" sjöng Tilly.

Bruno lindade sina stora armar runt en fallen stock. Hiv-hå! Upp gick den. Han tog ett steg. Schvisch. Två steg. Schvaps. Hans vänstra stövel fastnade. Han drog. Drag. Drag. POPP!

Stöveln flög av som en röd raket och landade på en gren. En ekorre dök upp under den, stöveln, som nu var en studsig hatt.

"Stilig!" kvittrade ekorren och tippade på stöveln. Alla skrattade så hårt att Grizzles sura ögonbryn vickade till glada.

De bar stocken tillsammans. Den vacklade som en pannkaka på en tallrik. Coco styrde. "Lugnt nu."

Vid kanten av kärret satte Bruno den ena änden av stocken över vattnet. Den guppade. Tilly klev upp på den. Knirr-knirr knarrade hennes stövlar.

"Jag är en modig linbyggarbjörn!" sade hon, med armarna brett utsträckta.

Stocken skakade. Tilly gled. "Viiii—!"

Brunos starka tass skopade upp henne mitt i fallet. De snurrade en gång, två gånger och landade i en mjuk puff av kaveldun. POMF! Alla brast ut i skratt igen.

Bzzzz. Humlor svävade över vilda blommor som trasslade in sig i Cocos stövelsnören. En landade på Tillys näsa.

"En... en... atjo-tjo!" nös hon.

Ekollon trummade ner från någonstans högt. Ekorren stack ut från stövelhatt-trädet igen. "Hej! Mitt hemliga mellanmål!" Han stoppade sina kinder som små ballonger och flinade.

Bruno planterade den bortre änden av stocken fast och stadigt. "Bro!" dånade han.

En efter en korsade de i ett dumt stampande. Vänster stövel, höger stövel, schvisch-schvapp-schvaps. Grodan jublade. Hackspetten spelade ett trumsolo på en ihålig stubbe. Även Grizzle nynnade en glad melodi.

Blåbärskullen sprack av blått. Blåbär hängde som små månar—ja, små blå knappar—på varje gren.

"Låt oss fylla våra stövlar!" ropade Tilly.

"Tvätta först," sade Coco. "Rena stövlar ger rena bär!"

De sköljde de extra stövlarna i bäcken tills de blev skinande rena. Sedan skopade de bär med tassen. Plonk-plonk-plonk föll bären i de blanka stövelhinkarna.

Bruno lyfte två stövlar i varje tass och en på huvudet för skojs skull. "Jag kan bära dem alla!" sade han. Han vacklade. Han vickade. Han stabiliserade sig. "Ta-da!"

Grizzle stack ett blåbär på sin näsa. "Ser jag seriös ut nu?"

"Mycket seriös," fnissade Tilly. "Mycket blåbärsseriös."

På vägen tillbaka var deras stövelparad ännu roligare. Knirr-schvisch, dump-dump, fniss-snort. Ekorren marscherade bakom dem, fortfarande med den röda stövelhatten, saluterande som en liten kapten.

De delade blåbär med sina skogsvänner. Grodan fick ett blått skägg. Hackspetten trummade en tacksång. Biet surrade ett lyckligt surr.

Bruno hängde de rena stövlarna på en låg gren. "Stövelträd," sade han. "För regniga dagar, leriga dagar och björnparader."

"Nästa gång, hattar?" frågade Tilly.

Grizzle petade på stöveln på grenen med en klo. "Bara om hatten inte kittlar mitt öra."

Alla skrattade. Vattnet fnissade och hackspetten knackade en sista dum takt.

Och det är så fyra starka björnar, i en skog full av vänner, upptäckte att stövlar gör lera rolig, broar möjliga och blåbärsäventyr väldigt, väldigt fnissiga.