Bori älskade att samla på saker. Hon radade upp stenar, löv och små, trasiga pinnar i en liten låda. En solig morgon tittade hon runt på mormors vind när hon hittade ett ihopvikt papper bakom sykrinet.

– Karta! andades hon. På pappret fanns enkla teckningar: en liten sol, ett stort träd och vågiga linjer. Och i hörnet en liten teckning: vattenstänk och en leende liten fisk. Längst ner på kartan stod det: "Gå mot det plaskande ljudet!"

Bori sprang ner för trappan och ropade på Pricken, sin prickiga lilla hund. Prickens svans viftade som den gladaste flaggan. – Vi drar, Pricken! Det är äventyr på gång! sa Bori.

Ner i ryggsäcken åkte ett rött äpple, en flaska vatten, en gul sjal och kartan. Mormor tittade ut genom dörren och log. – Håll er på stigen och lyssna efter ljuden! vinkade hon.

Stigen ledde genom ängen. Maskrosparaplyer svävade, bin surrade och grässtrån kittlade Boris vrister. På kartan fanns en sol, och på himlen lyste solen verkligen. – Bra tecken, skrattade Bori, och Pricken svarade med två glada "vov".

Snart stod en enorm ek framför dem, precis som på teckningen. Under trädet lunkade en sköldpadda. – Hej, Tekla! hälsade Bori, som om de alltid hade känt varandra.

– Hej, hej! nickade Tekla. – Du kan vada över bäcken där borta, där stenarna är släta. Det är grundast där. Hör du? Plask-plask!

Bäcken klingade mjukt. Platta stenar vilade i vattnet. Bori knackade på den första stenen med en pinne. – Är du säker? viskade hon.

Prickens tass steg försiktigt. Plipp-plopp, plums, men han blev inte blöt. Bori gick efter honom, långsamt, som en stork. I mitten vacklade hon till en stund. – Ojdå! ropade hon. Pricken tittade bakåt och skällde uppmuntrande. Bori tog ett djupt andetag och gick vidare. På den andra stranden nickade Tekla med huvudet. – Smart! sa hon, och pekade sedan mot snåret. – Bakom ormbunkarna kan man redan höra det höga plaskandet.

Vinden tog plötsligt i och ryckte tag i kartan. – Hopp! ropade någon från trädtopparna. En skata som älskade glitter cirklade ovanför dem.

– Vänta, Tji! ropade Bori. – Det är vår karta!

Skatan dök, fångade pappret i näbben och landade sedan på en låg gren. – Vackert papper. Ger du något blankt? den lutade på huvudet.

Bori stack ner handen i fickan och drog upp en silvrig knapp som hon hade hittat i mormors sykrin på vinden. – Jag ger den här i byte.

Tji kvittrade glatt, bytte och flög vidare. Bori slätade ut kartan. – Du är en bra vän, Tji! log hon och knöt den gula sjalen på en gren så att de lättare skulle hitta tillbaka.

Ormbunkarna växte högt och prasslade mot Boris arm. Luften blev sval, och plaskandet blev högre och högre. – Hör du, Pricken? viskade hon. – Plaskande! Pricken svarade på sitt hundspråk.

Väggen av ormbunkar öppnade sig plötsligt, och där var det framför dem: vattenfallet. Det var inte enormt, men starkt och muntert. Vattnet rusade ner som en vit slöja, och nedanför glittrade en ren pöl. De små stänkdropparna bildade ett fint, svalt moln. I solljuset dök en färgglad båge upp i stänket.

– Hallå! ropade Bori till vattenfallet. Svaret studsade tillbaka från klipporna: – Hallå! Hallå! Pricken plumsade ut i det grunda vattnet och hoppade runt och stänkte. Bori skrattade och satte sig på en platt sten. Ur fickan tog hon fram äpplet och bröt det i två delar. – Halva är din, Pricken!

På kanten av pölen låg en märklig sten. Vattnet hade polerat den slät, och den lyste med en blåaktig färg. Bori tog den i handflatan. – Ett minne från vattenfallet, sa hon mjukt.

Hemåt korsade de stenarna igen. Mittenstenen vickade lite nu. Bori stannade, såg sig omkring och hittade en längre gren. Hon stöttade upp stenen med den, vilket gjorde deras fotfäste genast säkrare. – Idé! Hennes ögon lyste. Pricken skällde berömmande på sitt hundvis. Tekla väntade redan på den andra stranden och nickade makligt.

Den gula sjalen vajade på busken som en liten flagga och visade vägen tillbaka. Tji cirklade ovanför deras huvuden och skrattade klingande. Bori vinkade till alla. – Imorgon ska jag rita en ny karta, sa hon. – Det kan finnas en hjärtformad sten på den också.

Hemma stod mormor vid köksfönstret. – Nå, hur lät plaskandet? frågade hon.

– Som en sång, svarade Bori. – Och vattnet klottrade i luften. Titta, jag tog med en sten. Och jag lämnade ett gult tecken så att andra också kan hitta det.

Mormor kramade dem. På gården prasslade gräset, luften var full av doften av friskt vatten. Bori slätade ut kartan på bordet och ritade en liten leende fisk i hörnet. Pricken rullade ihop sig vid hennes fötter. Äventyret vibrerade fortfarande i luften, som det fina stänket.

– Vart ska vi imorgon? frågade nyfikenheten som glittrade i Prickens ögon.

– Varthelst nästa ljud kallar, log Bori, och cirklade redan med pennan på pappret.