I byn Stråby var morgonen så frisk att det var som om någon hade tvättat himlen med myntavatten. Lili och Mike byggde något på stranden av den lilla bäcken. De kallade det en flotte, men det var snarare två ihopbundna plankor och ett modigt beslut. Vattnet porlade bland stenarna, vassen prasslade i vinden, och en rörsångare provade sin sång, som om den förberedde sig för världens viktigaste konsert.

Mike, som älskade skramlande, slamrande saker, välte deras metallåda. Lådan skramlade till, gled mot en platt sten, och ur den poppade något litet och grönt ut, studsande. Det rullade och rullade tills det stannade vid Lilis sko.

— Vad är det här? — Lili böjde sig ner. I gräset låg en liten grön klocka. Dess kropp glittrade grönt, som om våren själv hade blåst sin färg på den, och små löv var inristade i ytan. Under klockan låg ett hopvikt papper tillplattat.

Lili vecklade ut det. Det var en handritad karta, full av luftiga bokstäver och roliga tecken: en härfågel, en kvarn, tre små vågor som markerade bäcken, och vid slutet, spiralformad uppför en kulle, en svängd inskription: "Ljudstigen – till Vindkullen". På klockans inre kant stod en inristad mening: "Den som hör, den leder jag."

Mikes ögon blev runda. — Det här är säkert en skattkarta! — viskade han, hans röst så mjuk att till och med vassen verkade buga sig.

— Eller så är klockan skatten — funderade Lili. — Om Ljudstigen leder, kanske kullen sjunger.

De grubblade inte länge. Lili stoppade klockan i innerfickan på sin ryggsäck och vek försiktigt ihop kartan. De tittade på det första tecknet: Spångbron. Stigen, som slingrade sig mot ängen, var mjukt fjädrande, som om marken i hemlighet ville följa med dem också.

Vid bron stod Tant Enbär och plockade blåbär i en sliten flätad korg. Hennes vita hår var som en maskrosboll, som, om man blåser på den, blir en värld av kringspridda frön.

— Vart ska ni, vart ska ni, kanske till Vindkullen? — frågade hon och kisade.

Lili visade henne kartan, förvånad. Tant Enbär nickade. — Ljudstigen leder längs märkliga spår. Se upp för skatan; den gillar allt som glittrar. — Sedan räckte hon dem ett band. — Knyt om Mikes byxben, för slånbärssnåret gillar sådana fladdrare.

De tackade henne och traskade över brons knarrande plankor. Ängen var full av hoppande gräshoppor, vinden gungade maskrosornas huvuden, och moln simmade i snabba stråk mot kullarna. Mike, som ville samla på allt som kändes namngivet, hade redan stoppat på sig tre sorters småstenar. På grund av kardborrarna som fastnat på hans byxor kunde han nästan inte gå. Lili samlade ihop hans byxben med bandet, så bara gräshopporna förblev klibbiga.

Vid bäcken var de tvungna att kliva över tre platta stenar. Vattnet kittlade deras vrister. På en sten bredde en mossgrön fläck ut sig, bedräglig som kristyr på en tårta. Mike klev på den, och svisch, han gled nästan i. Lili fångade hans arm med en lång, krokig gren.

— Tack! — Mike blåste ut luften. — Jag blev nästan en vattenkyckling.

— Kliv inte på det blanka, utan på det gråa, — kväkte någon. En knubbig groda med allvarlig blick satt på en sten på stranden. — Mossan halkar, det gråa håller.

Lili nickade. — Tack! — Grodan nickade med huvudet, som om det vore naturligt att ge råd till bäckkorsare.

På andra stranden syntes redan kvarnen. Dess hjul snurrade latsamt, mjöldoft siktades i luften, och en mjölnare med mjöltofsig mustasch, Mjölnar-Dan, stack ut huvudet genom dörren.

— Titta, vilka är det här? — log han. När han såg klockan höjde han på ögonbrynet. — Åh, den gröna klockan! Förra året svepte en storm ner den från Vindkullen. Sedan dess suckar kullen bara. Ljudfågeln, härfågeln, som brukade vakna varje år till klockans ljud, hittar inte tillbaka.

Lilis hjärta bultade. — Då tar vi tillbaka den.

— Ni har modiga öron, — kluckade Dan. — Bakom majsfältet finns en smal stig. — Han tog en pinne, knöt en bit röd trasa i änden och prickade mjöl på kartan. — Stick ner denna i marken vart ni än går, så ni vet vilken väg ni ska komma tillbaka. Platsen för klockan kommer att vara i mitten av de tre träden, om ni hör kullens andetag.

De gick in i majsfältet. Bladen prasslade, som om de viskade hemligheter till varandra. Lili stack ner pinnen då och då, och Mike gick som en upptäckarkapten. När de kom ut dök en skinande, svart och vit blixt ner framför dem. Glimt, skatan, hoppade upp på en gren.

— Har ni med er något som glittrar? — Glimt betraktade klockans gröna kropp med lutat litet huvud. — Byta? Jag är bra på byten! Jag har en kula, en skruv, en gammal knapp och en metallvissla, som låter som handskbeklädd vinter.

— Klockan kan inte bytas bort, — Lili steg fram. — Vi måste ta den till Vindkullen.

— Hm, — Glimt lutade på huvudet. — Då byter jag mot en vägvisare. Slånbärssnåret är farligt; det rivs och hatar öglade byxor. — Han rotade i sitt bo, släppte sedan ner en skinande silverknapp. — Visa denna för Slånbärskungen, så skonar han er. Jag visar er också en kortare väg. I utbyte… om ni hänger upp den, låt mig höra klockan på nära håll.

— Vi är med, — nickade Mike, som inte kunde dölja hur spännande han tyckte att det var. Glimt ledde dem till kanten av ett snår, klickade med näbben och visslade. En satt, rundryggad igelkott rullade fram.

— Jag är Bäret, — flåsade han. — Knappen är ett bra tecken. — Den lilla igelkotten rullade långsamt framför slånbärssnåret och böjde ner de taggiga grenarna så att de kunde slinka igenom. Även så fick de en rispa eller två, men snarare bara som minne.

Efter slånbärssnåret reste sig Vindkullen. Den var inte hög, ändå såg det ut som om den bjöd in dem till toppen av världen. Gräset var långt och vajade, som om det dansade i en grön tröja. När de närmade sig verkade luften andas djupt. Lili stannade upp.

— Hör du? — viskade hon.

Mike nickade. Kullen verkade verkligen flåsa, med långa, lugna suckar. I mitten av de tre träden, på en slät gren, stod en liten krokformad utväxt, som om den väntade på klockan. Bokstäverna inristade i klockans kant glödde i detta ljus: "Vissling, klapp, ord – öppnar klockan."

— Det här är kanske magi, — gissade Mike. — Med en vissling, en klapp och ett ord kan den fixas.

— Låt oss prova — log Lili. — Kan du vissla?

Mike sträckte sig mot örat. — Bara med löv.

Lili letade efter ett brett pilblad, höll det skickligt mellan tummarna och ljudade en klar ton. Dess ljud flög klart, som en smal fågel. Mike klappade två gånger, och Lili sa: — Ljudfågel.

Klockan darrade försiktigt i deras händer, som om den sa: "Bra." Lili hängde den på kroken. Då sprang vinden plötsligt över kullen, som om någon hade strukit längs gräset med en hand, och klockan ljöd. Den hade ingen stor röst, ändå fanns den överallt. Den klingade grönt, och ljudet sprang in i träden, studsade mot stenarna, återvände från ängen och smekte barnens ryggar. Kullen, ja, som om den suckade, lättad från sin börda.

Nästa vindpust var så stark att Mikes hatt smällde mot nyponbusken, och Mike gick nästan efter den. Lili fångade hans handled och knöt snabbt det röda bandet runt trädets stam. Så stod de mot vinden tills klockan sjöng och väckte ekon i dalarna.

— Hörde ni det? — kvittrade Glimt från någonstans ovanför, redan vinglande på en gren ovanför deras huvuden. — Det här är vackert!

— Kom närmare, — bjöd Mike in. Skatan sträckte på halsen och lyssnade på ljudet som om han slickade en jordgubbe från en sked.

Klockans sång bars av vinden, och det dröjde inte länge förrän andra anlände från ängen. Grodan satt på kanten av vattnet och nickade. Igelkotten Bäret stack ut sina morrhår från sidan av stigen. Mjölnar-Dan, i sitt mjöldammiga förkläde, stannade vid foten av kullen och pressade sin hatt mot bröstet. Från någonstans, från den höga himlen, flög en härfågel: tofsen på hans huvud poppade upp, som om han precis hade kommit ihåg en hälsning. Den cirkulerade en gång runt klockan och landade på mittengrenen. Den var helt enkelt bara där, precis som om den alltid hade hört hemma där.

— Han hittade tillbaka — viskade Lili.

— Eller så hittade klockan honom — grinade Mike.

När vinden tystnade bar kullen fortfarande ekot av ringningen inom sig, som när en person bevarar ett gott skratt i hjärtat. Glimt hoppade ner och petade en liten metallvissla mot Mike.

— Du förtjänar den här, — sa han. — Inte för byte; det är en gåva. Om du visslar med denna kommer du att minnas kullen.

Lili tog fram pinnen med den röda trasan och stack ner den i gräset. — Så vet vi senare vilken väg vi gick också.

På vägen tillbaka prasslade majsfältet vänligare, som om det redan kände igen dem. Vid bäcken gjorde grodan honnör för dem soldatlikt. Tant Enbär satt fortfarande vid bron, och hennes blåbär tog aldrig slut, för det fanns alltid en handfull till.

— Jag hörde det redan — nickade hon. — Byn hörde det också. Brödet kommer att bli bättre idag, om vinden sjöng det.

Lili och Mike nådde hem sent på eftermiddagen. Pappa band upp tomaterna i trädgården. — Hörde ni det där märkliga ringandet? — frågade han. — Som om kullen skrattade till.

— Kanske pratade den bara lite, — Lili ryckte på axlarna och drog silverknappen ur fickan. På bordet låg en tom anteckningsbok. På dess första sida ritade Lili en slingrande linje, tre små vågor, en kvarn, ett slånbärssnår, tre träd och en klocka. I hörnet av sidan skrev hon in: "Ljudstigen – vår karta".