Paula lekte i trädgården en glad morgon. Solen strök grässtråna varmt, nyckelpigorna visade upp sina prickar, och vinden suckade mjukt bland tulpanerna. Då hörde hon ett märkligt ljud.

Kling-kling. Kling-kling.

Hon böjde sig ner bredvid hallonbusken och hittade en liten, guldfärgad nyckel. Nyckeln var inte tyst. Den hummade tyst, som ett snällt bi.

Nyckeln snurrade lite i hennes handflata och glittrade varmt. Dess spets pekade rakt mot trädgårdens bortre hörn, där en liten, målad dörr låg platt under den spruckna stenbänken. På dörren dansade tulpaner, och i mitten blommade ett notformat nyckelhål.

Nyckeln kling-klingade igen, och Paula satte i den. Ett klingande klick hördes, dörren öppnades, och bakom den snurrade en värld full av färg och skratt. Paula klev in.

Hon kom fram till Magiska Torget.

Torget var fullt av mirakel. Färgglada flaggor fladdrade, pappersdrakar flög utan snöre, och en kvast—som hette Svisch—sopade av sig själv.

Hej, lilla barn! - svischade Svisch. - Fina steg! Dina nyanser lämnar ingen lera, det gillar jag.

Jag är Paula - sa Paula och log. - Och den här nyckeln sjunger.

Nåväl, Den Klingande Nyckeln! - En glad häxa stampade fram. En prickig regnbågsmantel fladdrade, och på hennes hatt vippade en solgul fjäder. - Jag är Scarlet. Jag känner till den nyckeln mycket väl.

Var hör den hemma? - frågade Paula.

Till Den Sjungande Asken - svarade Scarlet. - Tills asken öppnas sjunger inte torget på riktigt. Fontänen plaskar bara, men klingar inte. Låt oss leta efter låset tillsammans!

Vi letar! - nickade Paula och kramade nyckeln.

Scarlet lyfte sin trollstav till örat. - Lär dig en liten trollformel med mig. Så att vi hör var låset spelar musik. Säg efter mig: Tipp-tapp, öra, hör, var låset sjunger!

Paula sa försiktigt: - Tipp-tapp, öra, hör, var låset sjunger!

I hörnen av torget väntade märkliga kistor. Där fanns Fnisskistan, som började fnissa när man tittade på den; där fanns Hopplådan, som studsade som en boll; och där fanns en Snarkande Låda, som flåsade också, som om den sov.

Paula stannade vid varje lås med nyckeln. Nyckeln kling-klingade ibland, ibland förblev den tyst. Fnisskistan skrattade, men nyckeln ryckte bara på axlarna, som om den visste. Hopplådan studsade långt bort.

Paula hukade sig ner under bänkarna också. Där, där ljuden var ganska små, hörde hon det: dum-dum, dum-dum. Inte skratt, inte snarkning. Mer som ett hjärtslag, men ett som pulserade med sång.

Under bänken låg en gammal, målad tunna platt. Fåglar och blommor var målade på den, och på sidan glittrade ett litet, lövformat lås. Den Klingande Nyckeln ringde så ljust i sin glädje att Svisch rodnade ända till spetsen av sitt skaft.

Paula tryckte in nyckeln. Låset rörde sig, men gav inte vika.

Åh, lilla lås, var inte envis - bad Paula.

Låt oss säga tillsammans - nickade Scarlet, och på spetsen av hennes trollstav dansade små gnistor. - Öppna, öppna, lilla lås, knäpp din kedja, dans väntar!

Öppna, öppna, lilla lås, knäpp din kedja, dans väntar! - sa Paula också.

Klick!

Toppen av tunnan poppade upp. Inuti ringlade sig ett långt, färgglatt band som en orm. Det var en Sångremsa. Vid varje rörelse fladdrade små noter som fjärilar.

Svisch kammade bandet försiktigt med sina borst. Paula slätade ut knutarna. Scarlet viskade: - Släta-lätt, linda upp, musik, flyg ut!

Sångremsan fladdrade upp, och musik strömmade ut över torget. Fontänen började klinga och sjunga, pappersdrakarna steg till dans, och flaggorna vajade till melodin. Nyckeln ringde så att till och med stenen log.

Lyckades! - klappade Paula.

Du är en hjältemodig liten öppnare - kluckade Scarlet. - Den Klingande Nyckeln vet nu var den hör hemma. Den stannar här vid Den Sjungande Asken. Men en droppe magi tillkommer dig också.

Hon tog fram en liten klocka med grönt band. - Om denna ringer, dyker en liten, målad dörr upp på vilken vägg som helst. Och den som är modig och snäll kan gå in.

Scarlet vinkade, och den målade dörren öppnades igen. Paula steg tillbaka in i trädgården. Solen strök grässtråna precis lika varmt, men vinden bar redan små sånger med sig.

Paula hängde klockan på tallgrenen. Den lilla klockan talade mjukt.

Kling-kling. Kling-kling.

Och som om nyckeln svarade någonstans ifrån, sprang klingande skratt över löven.