Det var en gång i tiden en liten röd rosenknopp som levde nere i ett mörkt litet hus under jorden. En stilla dag satt hon där alldeles för sig själv då hon hörde ett litet knack på dörren.

"Vem där?" frågade den lilla rosenknoppen.

"Det är regnet, och jag vill komma in", sa en mjuk och ledsen liten röst.

"Nej, du får inte komma in", sa den lilla rosenknoppen.

Efter en stund hörde hon ett litet knack på fönstret.

"Vem där?" frågade den lilla rosenknoppen.

Samma lilla mjuka röst svarade: "Det är regnet, och jag vill komma in."

"Nej, du får inte komma in", svarade den lilla rosenknoppen.

Sedan var det tyst en lång stund. Till slut kom det ett litet prasslande, viskande ljud från fönstret.

"Vem där?" frågade den lilla rosenknoppen.

"Det är solen", svarade en mjuk och glad liten röst, "och jag vill komma in!"

"Mja... nej", sa den lilla rosenknoppen, "du får inte komma in".

Kort därefter hörde hon ett litet prasslande ljud från nyckelhålet.

"Vem där?" frågade den lilla rosenknoppen.

"Det är solen", sa den glada lilla rösten, "och jag vill komma in, jag vill komma in!"

"Nej nej", svarade den lilla rosenknoppen, "du får inte komma in".

Den lilla rosenknoppen satt mycket stilla. Så småningom hörde hon ett ihärdigt knackande, prasslande och viskande från dörren, fönstret och nyckelhålet.

"Vem där?" frågade den lilla rosenknoppen.

"Det är regnet och solen", svarade två små röster samtidigt, "och vi vill komma in! Vi vill komma in! Vi vill komma in!"

"Kära nån då", sa den lilla rosenknoppen, "om ni är två stycken antar jag att jag får släppa in er".

Så hon öppnade dörren en aning, och in kom de. De tog varsin av hennes små händer, och sedan sprang de med henne ända upp till jordytan, och sa: "Tryck ditt huvud igenom!"

Så hon tryckte sitt huvud igenom jordytan, och såg att hon var mitt i en vacker trädgård. Det var vår, och alla de andra blommorna hade tryckt sina huvuden igenom. Och hon var den vackraste lilla rosen i hela trädgården.