Ljuset sken i parken. Doften av gräs kittlade Bonnies näsa. Det var sportdag på förskolan, och på banan stod färgglada koner på rad, som godis. Bonnie knöt sina blå skosnören och knackade mjukt på en med skons tå.

— Idag ska jag vara snabb — viskade hon till sina skor.

Fröken Sophie klappade händerna.

— Barn, nu blir det stafett! Här är den gula pinnen. Den som springer rundar konen och ger den till sin partner. Vi väljer ett lag och ger det ett namn!

Bonnie stod bredvid Lili, Mike och Archie. De lutade sig mot varandra, med huvudena nära. Lilis fräknar dansade av spänning.

— Låt oss vara Vindskorna! — Bonnies ögon lyste upp.

— Vindskorna! — upprepade Mike, och blåste en mäktig pust, som om han vore vinden.

De övade på växlingen. Fröken Sophie visade dem: pinnen måste ges underifrån; den mottagande handen öppnas, sedan greppar den.

— Titta, så här! — sa Archie, och den gula pinnen gled mjukt in i Bonnies handflata.

Bonnies hjärta trummade som en liten trumma. I magen fladdrade fjärilar med vingarna. Mike lade handen på hennes axel.

— Vi klarar det — log han. — Vinden hjälper till.

Vid kanten av banan stampade redan det andra laget, Blixtnissarna. Vid startlinjen stod Lili först för Vindskorna. Solljuset knöt hennes hår med ett rött band, eller åtminstone var det så Bonnie upplevde det.

— Start! — ropade Fröken Sophie.

Lili sköt fart. Hennes skor gjorde ett pip-pip-ljud, som en liten fågel som pickade. Hon rundade konen, ansiktet var rött, och gav den gula pinnen till Mike. Mike lyfte benen med små, raska steg, som en ekorre. Pinnen gled igen, och Bonnie tog vid.

— Här kommer jag! — flåsade Bonnie och kände hur hennes sko hoppade också.

Hon grep den gula pinnen. I handen var den varm, som om den var en solstråle. Hon startade. Vinden kittlade hennes öra. Konen kom närmare och närmare... tills hon plötsligt såg en gräshoppa i gräset.

För ett ögonblick tittade hon på den. Hennes ben stötte emot en liten ojämnhet, och pinnen gled ur hennes hand.

— Åh! — Pinnen dunsade i gräset.

— Ingen fara! Plocka upp den! — ropade Lili.

— Vi väntar på dig! — tillade Mike.

Bonnie böjde sig ner. Hennes hjärta trummade fortfarande, men handen rörde sig säkert. Hon grep den gula pinnen, tog ett djupt andetag och sprang igen. Gräset var en mjuk grön våg under hennes skor. Hon rundade konen och såg Archies utsträckta hand.

— Här är vinden! — skrattade Bonnie och lade pinnen i Archies handflata.

Archie rusade längs banan med breda steg. Blixtnissarna var fortfarande före, men Archies löpning kastade en lång skugga på gräset som nådde närmare och närmare. Vid mållinjen ropade de alla tillsammans.

— Heja, Vindskorna! Heja!

Archie sprang i mål. Blixtnissarna kom fram en liten aning tidigare, men Vindskorna passerade det färgglada bandet precis bakom dem. Banan fylldes av skratt och applåder.

Bonnie stödde händerna mot knäna. Hon flåsade, tittade sedan upp. Lili log mot henne.

— Du var duktig — sa hon. — Pinnen var i din hand igen. Det är den riktiga löpningen.

— Och gräshoppan klappade också! — kluckade Mike och klickade med tungan som en liten klapp.

Fröken Sophie lyfte sin visselpipa, sänkte den sedan och tog fram en låda. Inuti lådan fanns band: röda, gröna, randiga, prickiga.

— Idag får varje lag något. Blixtnissarna sprang duktigt. Och Vindskorna… ni får ett Gemensamt Mod-band! — sa hon strålande. — För att ni fortsatte tillsammans, växlade vidare tillsammans och kom i mål tillsammans.

Bandet var blått, med små vita moln på. Fröken Sophie knöt det på Vindskornas flaggpinne, och vinden vinkade mjukt med det.

Barnen drack vatten och smaskade på apelsinskivor. Apelsinsaften sken sött i solen. Archie lyfte den gula pinnen högt.

— Hejarop! — ropade han.

— Vindskorna! — ropade de tillsammans och klappade tre gånger.

Bonnie tittade ner på sina blå skor. Grässtrån satt fortfarande kvar på dem. Hennes hjärta trummade inte längre, snarare sjöng det. Hon strök över kanten på bandet.

— Jag ska springa imorgon också — viskade hon, men nu inte till sina skor, utan till sina vänner.

Lili lutade sig mot hennes axel, Mike snurrade pinnen lite och Archie skrattade och hoppade bland de randiga skuggorna.

På banan flyttade de konerna igen så att även andra lopp kunde hållas. Men Bonnie visste: vinden bodde redan i hennes skor, och om de var tvungna att springa, skulle Vindskorna alltid springa tillsammans.