Det var morgon på ängen. Solen smekte grässtråna med varmt gult ljus, och pölar av färskt regn glittrade som små speglar. Räven Rosie knöt ett rött band i änden av sin svans och bar en korg med äpplen. Idag skulle hon ha picknick på toppen av kullen med Sköldpaddan Tommy och Musen Pip.

— Idag delar vi på allt! — skrattade Rosie.

Vid kanten av fältet väntade redan Tommy, vars grönaktiga skal sken som en slät sten, och Pip, som hade tagit med en rutig duk i sin ryggsäck.

— Mot kullen! — kvittrade Pip.

De gav sig iväg, men några svängar senare stannade de. Stigen blockerades av en enorm vattenpöl. Den var bred som en liten sjö. Trollsländor dansade ovanför den, och vid kanten av leran poppade små bubblor.

— Oj! — viskade Pip. — Det här är ingen pöl, det här är en jättepöl!

— Jag hoppar över den! — sa Rosie glatt och stannade upp på kanten. — Hopp...

— Vänta! — sa Tommy. — Mitten kan vara djup.

Vid detta kikade en grön groda fram bakom en grästuva.

— Kväk-kväk! Mitten är verkligen djup. Kanten är grund, men hal! — varnade han dem, gjorde sedan ett stort plask och simmade iväg.

Rosie satte sig ner och lade hakan på tassen.

— Vi skulle behöva en bro.

— Eller trampstenar — mumlade Tommy. — Jag är stark. Jag kan knuffa och bära.

— Jag har ett snöre — sa Pip och grävde fram ett rött och vitt snöre ur väskan. — Vi kan binda ihop grenar med det.

Snabbt satte de igång att arbeta. Rosie sprang och samlade torra, lätta grenar. Under hennes fötter knäcktes kvistar med mjuka prasslande ljud. Pip letade efter platta stenar på stranden, och vid varje fynd ropade han glatt: — Fick den!

Tommy knuffade långsamt men säkert en tunn bit drivved. Hans skal slog ibland emot stenarna, men han log bara.

— Det här blir basen — sa han. — Stark, som jag.

De satte ihop den första raden av bron: stockbiten, grenar och stenar. Pip lindade snöret runt den, men strukturen var fortfarande vinglig. Vinden rufsade om den, och en av grenarna gled ner i det skvalpande vattnet.

— Vänta! — ropade Rosie och tog av sitt röda band. — Jag lånar ut det. Jag ger vänner allt som behövs.

Pip knöt försiktigt bandet runt snöret och drog åt knutarna hårdare. Tommy stöttade basen med sitt skal, medan Rosie justerade stenarna.

— Nu provar vi tillsammans — föreslog Tommy.

Rosie steg först. Bron knarrade mjukt, men höll. Efter henne tog Pip små steg, sedan följde Tommy, långsamt och allvarligt. Ett, två, tre steg, och de var redan i mitten, när ett tyst rop på hjälp hördes:

— Hallå, någon hjälp mig!

Vid kanten av leran låg en prickig skalbagge på rygg och sprattlade med benen i luften.

— Genast! — sa Rosie.

Tommy sträckte försiktigt ut sig och sprätte till med ett grässtrå på skalbaggen, som genast kom på fötter.

— Tack! — flåsade han. — Jag är Pricken. Jag välte i leran.

— Följ med oss! — bjöd Pip in. — Vi ska ha picknick på kullen.

De korsade bron och nådde toppen av kullen. De bredde ut den rutiga duken, och i tur och ordning kom godsakerna fram: äppelringar, morotsmynt och krispiga frön.

— Det räcker till alla — sa Rosie och räckte Pricken en äppelbit också.

— Och jag ska visa er något — Prickens ögon lyste upp. — Man kan vika ett skepp av ett löv!

De valde ett brett löv, och Pricken vek det skickligt. Efter att de hade ätit sig mätta gick de tillbaka till kanten av pölen. Det lilla lövskeppet gungade på vattnet och flöt långsamt iväg bredvid bron.

— Titta, vad smart det seglar! — klappade Pip.

— Vår bro är smart också — tillade Tommy och klappade stolt på stocken.

— Detta är Vänskapsbron — slog Rosie fast. — Den kommer att vara bra för andra också.

Solen sken ännu varmare, doften av gräs fyllde ängen. Vännerna slog sig ner bredvid bron och tittade på när en nyckelpiga, sedan en snigel, korsade den modigt. Pölen verkade inte jättelik längre, utan bara en skinande leksak mitt på ängen.

— Om vi är tillsammans är allting lättare — sa Pip mjukt.

— Och gladare — tillade Rosie.

Tommy nickade.

— Och starkare.

De log och hade ingen avsikt att skynda sig. För med vänner håller inte bara bron bättre – deras hjärtan gör det också.