En liten verkstad gömde sig i ett hörn av Majas rum: skruvar sorterade i skokartonger pinglade, färgglada lysdioder glittrade i en gammal syltburk, och kablar tejpade på väggen med isoleringstejp slingrade sig som tunna, nyfikna klängen. På hyllan lutade en sliten surfplatta åt ena sidan och bevakade världen. Hennes pappa kallade den Kart-lådan eftersom en applikation på den visade stadens smarta manicker: bussar, luftmätare, små leveransrobotar. Maja höll precis på att skruva på en rödprickig robot-nyckelpiga när surfplattan plötsligt började surra.

Surr-surr-surr – mer otåligt än vanligt.

Maja drog den närmare. På Kart-lådan blinkade en liten vit prick rött på kartan, två kvarter bort från dem. Ovanför prickens namn stod det: "Rulle-12 – fastnat".

— Fastnat? — viskade Maja, som om roboten kunde höra det. — Nåväl, det kan vi inte lämna så!

Då stormade Benji, Majas bästa vän, in, med sin skateboard under ena armen och i den andra ett fortfarande varmt bananbröd. På hans sko fanns en mjölig fläck, som om han hade flugit genom bageriet med ett enda hopp.

— Jag hörde surrandet från gården — flåsade han. — Vad har hänt?

— En leveransrobot är i knipa! — svarade Maja och grep redan sin ryggsäck. — Verktyg: pincett, plåster, reservhjul, ficklampa och... Pip-översättaren.

Pip-översättaren var en apparat sammansatt av en gammal telefon och två skramlande nyckelringar som Maja hade gjort med Mormor. Den kunde översätta robotars pip till enkla ord. Åtminstone ibland.

Kart-lådan puffade bubblor i hörnet av skärmen och visade samtidigt deras rutt. Maja och Benji sköt ut ur trapphuset, genade över gården, där pelargoner stod på rad på kanten som flaggor. En varm doft av kanel slog emot dem från bageriet. Marken darrade lite när spårvagnen surrade iväg vid hörnet, men de svängde mot gränden där, enligt kartsignalen, Rulle var strandsatt.

Där var den. En kal, vit, rund leveransrobot satt där, som om en stor kritboll hade rullat åt sidan och glömt bort sig själv i trottoarens spricka. Snöre var invirat i ett av dess hjul. På dess topp satt en liten låda, och ovanpå den ett piktogram: en kruka med en blomma. Under robotens glas-"öga" framtill satt mjöldamm som en mustasch.

— Hej, Rulle-12! — hukade Maja sig ner. — Rör dig inte, vi hjälper till.

Roboten gav tre korta och ett långt pip till svar, som en liten näktergal som övade på en metronom. Maja ryckte fram Pip-översättaren och tryckte på displayen. På telefonen hoppade små gröna vågor, och sedan dök ord upp: "Försening... paket... blomma... räddning."

— Paketet är en blomma — nickade Benji. — Och den är sen. Åh, stackars blomma!

— Lugn, lugn — sa Maja, och trasslade försiktigt ut snöret från hjulet med pincetten. En kvinna stack ut huvudet från bageridörren.

— Har en fastnat igen? — frågade hon leende. — Här är några servetter, ni kan torka av den.

Några försiktiga rörelser, ett litet mjölmoln, nysningsframkallande damm, och Rulle-12:s "öga" glittrade ljust igen. Pip-översättaren talade igen: "Mål... Skola... Växthus... 22 minuter." På displayen dök en liten timglas-ikon upp också, som om de hade snubblat in i ett märkligt tidsbestämt uppdrag.

— Solbärsplantan — läste Maja på sidan av lådan. — Skaka ej. Hanteras varsamt.

— På kartan är den vanliga vägen avstängd på grund av torgmålningsfestivalen — utbrast Benji och sneglade på Kart-lådan. På skärmen ringlade färgglada ränder, med barn och vuxna som ritade på trottoaren överallt. — Vi behöver en omväg. Men mot marknaden finns det trappor.

Maja knackade fingret mot pannan. — Då får vi vara den rörliga rampen.

De passade in skateboarden på trottoarens höga kant, och roboten gled över den försiktigt, med ett litet elektriskt morrande. Ett tag fortsatte de så här: Benji gick först, tittade på kartan och ritade pilar med krita; Maja vaktade blomman och robotens hjul där bak, och gjorde vid behov en bro med brädan över ett brunnslock eller ett gupp.

Vid hörnet av marknaden slog vattenstrålar mot asfalten. Vattenslangen sprutade och vred sig överallt som en orm. Rulle-12 darrade, och Pip-översättaren skramlade fram snabba pip: "Vatten... fara..."

— Sköld behövs — förklarade Benji och drog fram ett färgglatt paraply ur sin väska. Maja höll bageribrickan, som hon ville lämna tillbaka, framför roboten, som en riddare som håller sin sköld. De skrattade när vattnet fick små pärlor att hoppa på metallytan, och roboten förblev torr. Solbärets blad darrade av glädje vid åsynen av dropparna.

När de nådde torget surrade Kart-lådan plötsligt förvirrat. På skärmen hoppade pricken hit och dit, som om någon kittlade den. Speglarna i de omgivande glasportarna blandade ihop signalerna, och Rulle-12 började cirkulera runt en bronsstaty som en liten hund som letar efter sin ägare.

— Spegelstuds — sa Maja. — Glaset reflekterar GPS-signalerna. Låt oss guida den med ögonmått.

Benji ritade en tjock, blå rand på marken med krita, lade till pilar och vinkande streckgubbar så att roboten kunde "se" vilken väg den skulle gå. Maja angav takten med Pip-översättaren: "Stegläge: långsam." Roboten följde lydigt den blå ormen, och när den för ett ögonblick började cirkulera igen klistrade Maja ett gult klistermärke på dess sida för att hjälpa den att känna av riktningen bättre.

Till slut dök skolträdgårdens grind upp, med det gröna växthuset bakom, som en jättelik, genomskinlig gurka. På grinden fanns en kedja och ett hänglås, och bredvid dem en gul skylt: "Stängt – på grund av festival". Pip-översättaren översatte nervösa signaler: "Tid... lite... alternativ ingång?"

— Sidoseviceluckan! — utropade Maja och slog i luften. — Enligt Kart-lådan är den där. — Hon strök med fingret över kartan. — Men kodpanelen sitter för högt för handtaget.

När de kom fram till serviceluckan blinkade dock kodpanelen dött. Inget ljus, inget pipande.

— Den är urladdad — konstaterade Benji. — Vad kopplar vi den till?

Då pinglade något från cykelbanan. Mormors blåramade lådcykel svängde in bredvid dem; framtill fanns en trälåda med verktyg, ett paket gummibjörnar och en märklig, hemmagjord ringklocka som spelade melodin "Åh, var är du, lilla blomma?". Man kunde inte överraska Mormor med någonting.

— Jag hörde surrandet från min hörapparat — blinkade hon med ena ögat. — Vem säger att man inte kan lyssna på surr? Vad är läget?

— Den behöver energi till panelen — förklarade Maja. — Bara lite, för att slå på den.

— Inga problem — sa Mormor och tog fram två klämkablar, som hon kallade "magiska trådar". — Vi ger den en klunk ljus från cykellampan.

Maja och Benji höll trådarna mot panelen. Displayen vaknade till liv; små prickar sprang över den. Rulle-12, med sitt eget "finger" – en liten gummiklädd arm – knappade in koden. Klick. Dörren öppnades lydigt.

Växthuset välkomnade dem med en varm, fuktig omfamning inifrån. Tusen små vattendroppar satt på bladen, som så många genomskinliga pärlor. Fläktar spann, och doften av jord svävade kryddigt i luften. På deras klocka hade den lilla bilden av timglaset precis vänt sig om.

— Här är din plats, Solbär — viskade Maja och lyfte försiktigt krukan till den avsedda hyllan. Blommans blad verkade sträcka ut sig, som om de suckade belåtet.

Pip-översättaren talade för sista gången: "Uppdrag... slutfört. Tack... hjältar... vänner." Från en smal springa i Rulle-12:s topp kikade ett litet, självhäftande klistermärke ut: "Hjälpartillstånd". Den matade ut två. Maja och Benji klistrade dem på sina t-shirts.

— Nu är vi officiella — rätade Benji på sig. — Stadsrobothjälpare.

— Eller snarare robotvänner — log Maja. — För vänner hjälper ibland med pincett, ibland med krita, ibland med surr-musikackompanjemang.

På vägen hem var torget tystare. Färgerna torkade långsamt på trottoaren, och kritfiskar simmade i kritvågor. Bröddoften som smet ut från bageriet svävade runt dem igen. På Kart-lådan växlade den röda pricken till grönt, bleknade sedan och försvann – Rulle-12 hade återvänt till sin egen bana.

— Nästa gång monterar vi regnrockar på robotar — konstaterade Benji allvarligt, medan han hivade upp sin bräda på axeln. — Och kanske parasoll också, om Solbärssläktingar kommer.

— Och ett mini-bärbart rampset — tillade Maja, och bestämde att i hennes ficka skulle det alltid finnas en nypa band och en nypa krita.

I verkstaden blinkade lysdioderna glatt när de kom tillbaka. Maja stängde av Kart-lådan men bara delvis: hon ställde den på surr, inte på tystnad. För staden är full av små hemligheter – och ibland vet en surrande karta bäst var de lurar.