Den morgonen glittrade Ekgatan ljust i det färska regnet. Små sjöar krusade sig i pölarna, och spårvagnens klocka ekade mot de blöta kullerstenarna. Sophies gummistövlar smaskade när hon hoppade från en liten pöl till en annan. Hon hade nästan nått hörnbageriet när hon märkte något som fastnat på ett staket.

Där dinglade ett paraply. Det var citrongult, som den gula insidan av en nyss skalad apelsin, och dess handtag var snidat som ett ankhuvud med ljusgröna ögon. Det fanns inget namn på det, bara en liten repa på handtaget: ett ankfotspår.

"Vad gör du här?" frågade Sophie paraplyet, som om det kunde svara. Vinden svarade istället: den tog tag i duken, och paraplyet snurrade lite, som om det nickade.

Sophie hakade av det. När hon öppnade det verkade paraplyet förvånansvärt lätt, och det kändes som om det mjukt drog åt ett håll. Inte starkt, bara inbjudande, som doften av nybakade croissanter som lockar en mot bageriet.

Första stoppet var runt hörnet, framför Tant Ilus blomsteraffär. Doften av jord strömmade ut från butiken, och små krukor låg utspridda på golvet. Tant Ilus torkade händerna på sitt förkläde och såg lite förtvivlad ut när hon försökte binda en bukett, sopa upp jord och rädda de omkullvälta plantorna samtidigt.

"Kära nån, det kraftiga regnet välte hyllan!" suckade hon. "De här små violerna och begoniorna har alla vält omkull."

"Kan jag hjälpa till?" frågade Sophie, och hon höll redan paraplyet redo. Den gula duken fungerade som en bricka i hennes hand: hon placerade försiktigt två eller tre krukor på den och balanserade dem bakom disken. Hon sopade ner jorden i paraplyet, som hon höll som en kopp, och skedade sedan prydligt tillbaka den i krukorna.

Tant Ilus leende breddades när de små violerna stod raka igen, som flitiga små soldater. "Vilket smart paraply!" skrattade hon. "Vänta lite!" Hon drog fram en liten ringblomma under disken. "Det här är min tåligaste blomma. Jag ger den till dig." Hon knöt ringblommans lilla orangea band runt paraplyets hals.

Ljuset glimmade på det gula paraplyet, och Sophie kände det där mjuka draget igen. Det ledde henne till spårvagnshållplatsen, där pappersark virvlade i vinden som skrämda fjärilar. En pojke satt på bänken, med ett fiolfodral i knät, och försökte förtvivlat fånga de flygande noterna.

"Ge er inte iväg!" mumlade han för sig själv.

"Vänta!" sa Sophie och vände plötsligt paraplyet upp och ner. Den gula kupolen fångade papperen som ett stort fiskenät. De samlade försiktigt ihop arken, och pojken suckade av tacksamhet.

"Jag heter Bence. Jag ska på en examen. Om jag hade tappat bort det här stycket hade jag säkert blivit förvirrad under provet."

"Om du vill kan jag följa dig till musikskolan," erbjöd Sophie. "Regnet duggar fortfarande, och paraplyet gillar att vara i rörelse."

När de gav sig iväg tillsammans tog Bence det röda bandet från snöret på sitt fiolfodral och lindade det runt paraplyets handtag bredvid ringblomman. "Så jag känner igen dig om jag ser dig igen," sa han, och hans ögon darrade inte längre nervöst. Vid ingången till musikskolan vinkade han och försvann bakom dörren som en fågel som äntligen vet vilket håll den ska flyga åt.

Paraplyets dragkraft verkade starkare nu. Sophie sprang nästan och följde det gula paraplyet i sin hand, under den ständigt föränderliga, molniga himlen. De stannade framför den gamla bokhandeln, i vars fönster dammiga rullar och handritade kartor vilade. Herr Drake, ägaren, klev ut och torkade sin panna. Vatten sipprade från butikstrappan ner i källaren, och där inne bildades små sjöar under hyllorna.

"Om det fortsätter så här kommer böckerna att bli ledsna," brummade Herr Drake och tittade på molnen som om han sökte den skyldige i dem.

"Jag kan hitta ett hål i molnet om vi hjälps åt," sa Sophie och såg sig omkring. "Hinkar? Kvastar? Några trasor?"

Snart stod ett litet team samlat på trappan: Tant Ilus kom med ett fat, Bence tog med två större hinkar efter sin fiolrepetition, och till och med en gammal gummimatta kom från bageriet. Sophie höll paraplyet framför stuprörets utlopp och riktade vattnet mer mot mitten av vägen snarare än mot trappan. Med gummimattan byggde de en liten damm; hinkarna roterade snabbt, och böckerna drog en suck av lättnad.

Herr Drake torkade sina glasögon till slut och tog fram något speciellt från disken: en skrynklig karta med en handritad bild av en liten fågel.

"Det här är en karta över staden, men den har inga gatunamn, bara hemliga stigar och genvägar. Den kan komma till nytta för dig, som rör dig så snabbt." Han rev en remsa från kanten av papperet och formade den till ett bokmärke. "Knyt fast den där bredvid dina vänner."

Sophie knöt pappersremsan vid paraplyets handtag bredvid banden. Det gula paraplyet blev som en flagga där små berättelser fladdrade.

Molnen blev långsamt ljusare grå, men vattnet gurglade fortfarande vid avloppet. Vid bron, där en gammal träbro lutade sig över Ekgatans bäck, hade grannar samlats i en grupp. Kvitter kunde höras under bron. En ankmamma simmade nervöst i cirklar; två av hennes sex duniga ankungar hade fastnat på det gallerförsedda avloppet och kunde inte ta sig förbi den starka strömmen.

"Min hand får inte plats!" jämrade sig någon. "Titta, om den gled in ovanifrån skulle vattnet spola bort den!"

Sophie tittade på handtaget med ankhuvudet. "Klart du vill hjälpa till," viskade hon och knäböjde bredvid gallret. "Vi behöver ett hinder, och vi måste sakta ner vattnet!"

Folket började röra på sig. Någon hämtade en längre kvast, andra ett rep, Tant Ilus hämtade en lång bambustång från blomsteraffären som hon använde till störbönor. Sophie sträckte ut paraplyet som en rutschkana och passade in dess kant mot gallret. De andra bildade en halvcirkelformad damm med kvasten och bambun framför gallret för att tämja strömmen.

"Nu!" ropade Sophie och sträckte försiktigt in paraplyet under en av de pipande dunbollarna. Den gula duken lyfte den mjukt, ankungen paddlade en gång, och gled sedan fint nerför paraplyets spets till det lugnare vattnet. Den andra höll sig fortfarande fast, med ögon stora som knappar. "Kom igen, du är modig!" uppmuntrade Sophie, och hela gatan höll andan. Den andra ankungen räddades också, och deras mamma vallade dem till sin sida med ett lugnande kvackande.

Folket applåderade. Ankan skakade på fjädrarna som om den tackade, och försvann sedan in i vassen. Sophie reste sig upp och märkte att paraplyet inte bara var blött utan täckt av små repor som såg ut som bokstäver eller tecken i solen. Det var knappast magiska bokstäver, ändå förstod hon: det här paraplyet drar alltid dit det behövs.

"Bra jobbat, gänget," sa Herr Drake, som hade samordnat allt från sidan, delat ut hinkar, rullat ihop rep. Tant Ilus småskrattade lutad mot bambustången.

"Vilken dag!" andades Bence också ut, fortfarande krampaktigt hållande i fodralet utan sitt röda band. "Examen gick bra. Läraren log mot mig. Jag tror att tacket flyger baklänges också."

På eftermiddagen gav molnen upp helt, och Ekgatan sken som om någon öppnat en låda med solsken. Barn ritade fiskar på trottoaren med krita som kunde simma ner i pölarna, och vuxna bytte historier medan deras rockar torkade.

Sophie fattade ett beslut då. Hon gick tillbaka till staketet där hon hade hittat paraplyet på morgonen. På en bit kartong skrev hon: Kan lånas för en bra dag. Ett gult tecken för dem som märker var en hand, ett ord, ett leende behövs. Hon knöt den lilla kartongen bredvid banden. Ringblomman tittade fortfarande ljust upp, som en minisol.

"Är du säker?" frågade Tant Ilus, som stod tyst bakom henne.

"Ja." Sophie log. "Det har redan visat mig var jag ska leta. Jag kan hitta resten själv."

Några dagar senare dinglade paraplyet vid en annan grind, med ett nytt band på handtaget: blått garn, från någon annan. På Ekgatan stannade folk oftare bredvid varandra sedan dess. Det var inte alltid en storm, ibland bara en skenande kundvagn, ett tungt paket i trappan, ett tyst barn på en bänk. Men på något sätt märkte alla det. Även om ett gult paraply inte drog dem, fanns det ett litet, mjukt rop i deras hjärtan, som doften av nybakade croissanter som svävar från bageriet.

Och om ett stort regn kom en gång, och bäcken svallade grinigt igen, räckte det med att titta upp: någonstans på hörnet, på ett staket, fanns alltid en gul kupol, full av band och berättelser, som viskade: kom, nu är det din tur.