Ovanför vassen ritade trollsländor blå öglor i luften, och vattnet sjöng med ett mjukt plaskande, som om någon strök stenarnas ryggar. Lili, den nyfikna lilla uttern, gled fram på vattenytan, vände sig på rygg och lyssnade. Floden hade alltid något att berätta. Ibland småpratade den, ibland nynnade den, ibland brummade den bland drivveden som låg på stranden. Men nu känns något fel. Strömmen är långsammare, sången mer osäker, som om floden har glömt hur man skrattar.

Rusty, den röda ekorren, satt på pilträdet som lutade sig över stranden och höll i sin svans med två tassar, så att den inte skulle hänga ner i vattnet.

Pricken, den prickiga lövsgrodan, gjorde ett stort hopp från ett vassstrå, och plask! - landade framför Lili.

Marmor, den grå hägern, vars ben var långa som flodens tankar, klev ut i det grunda vattnet med försiktiga steg.

Sällskapet gav sig iväg. Den slingrande floden visade vägen; på stranden viskade ginstbuskar tillsammans, och fåglarna kvittrade som om de försökte rita en karta med ljud. Lili gled ibland under vattnet bland starrgräsets täta rötter, ibland dök hon upp för att hämta luft och gjorde en uttergrimars åt Rusty. Ekorren, som förstås hoppade från gren till gren, skrattade och var inte blyg för att retas tillbaka.

Om vi fortsätter så här kommer vi lätt att hitta trubbel innan kvällen - ropade han, och försvann plötsligt bakom en spetsig vildrosbuske.

Hej! - Rustys röst ropade. - Det här är en taggig tunnel!

Lili skrattade och dök med en lätt rörelse under busken. Pricken trollade fram ett platt blad bland de närliggande löven, som en liten sköld, och med den sköt han undan taggarna så att ekorren kunde klättra igenom. Under tiden rättade Marmor till vildrosens grenar med sin långa näbb, som en trädgårdsmästare som förstår taggarnas språk.

De fortsatte längre bort. En omkullvält gammal pil stod i deras väg och klamrade sig fast i vattnet med sina rötter. Strömmen morrade där, förvirrad och trotsig. Lili simmade runt trädet och insåg att en tunnel ledde igenom under det.

Jag tar den här vägen - flinade hon.

Jag tar vägen ovanpå - inflikade Rusty och klättrade redan upp.

Pricken sträckte sig nervöst vid vattenbrynet.

På andra sidan var ljudet av vattnet ännu svagare. Strömmens vatten blev varmt, och bland stenarna fanns bara små pölar kvar. Lilis hjärta knöt sig när hon såg en kämpande snigel som balanserade på sitt slemspår.

Jag tar dig tillbaka - viskade hon till snigeln och sköt försiktigt ut den på djupare vatten. Snigeln släppte tacksamt en bubbla.

Floden har verkligen fastnat - konstaterade Marmor, medan hans näbb gjorde ett klirrande ljud mot en platt sten. - Där borta, hör ni?

Framför dem hördes ett konstigt surrande, inte det gamla, välkända plaskandet. Det lät som något annat: som när någon lägger löv i en för stor hög, och de sedan glider iväg alla på en gång.

Efter nästa krök avslöjades hemligheten. En ny sjö bredde ut sig i dalen; på dess släta, spegellika yta satt näckrosor, och på stranden glänste vita sår av nyligen gnagda trädstubbar.

Mitt på dammen stod en brun bäver med stubbiga öron, hans framtänder var gula som sommarens majskorn. Bredvid honom skyndade mindre bävrar hit och dit, som om de förberedde sig för något hemligt firande.

Den stora bävern sträckte stolt på sig.

Jag är Stubben - sa han. - Och det här är vår sjö. På natten, harkel... arbetade vi hårt. Vi höll bara tillbaka vattnet lite grann, för att få ett hem.

Jag tror inte det bara är lite grann - skakade Pricken på huvudet, där han kikade genom springorna i dammen. - Vattnet når knappt mina fotknölar där nere.

Marmor böjde sig ner och undersökte sidan av dammen.

Stubben rynkade pannan och petade bort flisor som fastnat mellan hans klor.

Vi byggde bara som våra hjärtan sa åt oss. Vi ville inte ställa till med trubbel.

Vi letar inte efter trubbel heller - sa Lili mjukt. - Bara flodens skratt. Om vi hittade ett sätt för vattnet att hitta tillbaka nedströms, och er lilla sjö fick vara kvar också, skulle alla må bra.

Tillåta det? - Stubben höjde på ögonbrynet. - Jag har inte provat något sådant än.

Rusty hoppade upp till toppen av dammen och ritade med svansen ett streck på de blöta grenarna.

Vad sägs om att vi öppnar en liten kanal här? Inte stor, bara stor nog för att vattnet ska plaska igen.

Och sidofåran måste befrias från vassen också - tillade Marmor. - Då får vattnet två vägar. Det blir som en ny sång med en refräng.

Stubben tittade på det dragna strecket, sedan på de små bävrarna, som nyfiket drog i sina morrhår.

De satte igång att arbeta. Vid kanten av dammen drog Lili och Rusty försiktigt ut några tunnare grenar, som när någon drar ut en enda tråd ur en vävd korg. Pricken stack in huvudet i varje liten springa och rapporterade kväkande:

Marmor placerade sina långa ben stadigt på småstenarna och plockade med näbben bort de fastnade vassstråna från sidofårans ingång. Under tiden flyttade Stubben större bitar, och för varje gren som togs bort rättade han till två från sidan, så att dammen inte skulle tappa sin styrka.

När den första tunna strålen flödade genom springan suckade vattnet, som om någon hade kliat det på ryggen på precis rätt ställe. Bäcken där nere började fnittra muntert, och bland småstenarna dök små fiskar upp för att prova strömmen.

I nästa ögonblick vidgades strålen, och strömmen fångade Lili. Hon snurrade, snubblade; världen blev ett töcken av vattenbubblor och ljus för ett ögonblick. Rusty, som tittade på, fångade blixtsnabbt en böjlig pilgren och sänkte ner den.