Vid kanten av en stor skog bodde en fattig timmerman med sin fru och sina två barn. Pojken hette Hans och flickan Greta. Han hade ont om mat, och en gång när regnet inte hade fallit på länge kunde han inte ens skaffa bröd för dagen. Han tänkte på detta en natt i sin säng och kastade sig fram och tillbaka, stönade och sade till sin fru:

"Vad ska det bli av oss? Hur ska vi mata våra stackars barn, när vi inte längre har mat ens för oss själva?"

"Jag ska berätta, make", svarade kvinnan. "Tidigt i morgon tar vi barnen långt ut i skogen, dit den är som tätast. Där ska vi tända en eld åt dem och ge var och en en liten bit bröd, och sedan ska vi gå till vårt arbete och lämna dem i fred. De kommer inte att hitta vägen hem igen."

"Nej, min fru", sade mannen. "Jag kommer inte att göra det. Hur skulle jag kunna lämna mina barn ensamma i skogen? De kommer inte att klara sig!"

"Åh, din dummer", sade frun. "Då kommer vi alla fyra att gå under av hunger. Då kan du lika gärna börja bygga våra kistor." Och hon lämnade honom ingen ro förrän han gick med på att lämna barnen i skogen.

"Men jag är väldigt ledsen för de stackars barnen ändå", sade mannen.

De två barnen hade inte heller kunnat sova av hunger och hade hört vad deras styvmor sade till deras far. Greta grät bittra tårar och sade till Hans: "Nu är allt över med oss."

"Var tyst, Greta", sade Hans. "Oroa dig inte, jag kommer snart att komma på ett sätt att hjälpa oss."

Och när de gamla hade somnat reste han sig upp, tog på sig sin lilla kappa, öppnade ytterdörren och smet ut. Månen sken starkt, och de vita stenarna som låg framför huset glitrade som silvermynt. Hans böjde sig och fyllde den lilla fickan på sin kappa med så många som han kunde få plats med. Sedan gick han tillbaka och sade till Greta: "Såja såja, kära lillasyster, sov gott, Gud kommer inte att överge oss."

Sedan lade han sig ner igen i sin säng. När morgonen kom, men innan solen gick upp, kom kvinnan och väckte de två barnen och sade: "Stig upp! Vi ska in i skogen för att hämta ved."

Hon gav var och en en liten bit bröd och sade: "Här är er middag, men ät inte upp den före middagen, för ni får inget annat."

Greta tog brödet under förklädet, eftersom Hans hade småstenen i fickan. Sedan gick de alla tillsammans på vägen mot skogen. När de hade gått en kort stund stannade Hans stilla och tittade tillbaka på huset och gjorde det om och om igen.

Hans far sade: "Hans, vad tittar du på där och stannar kvar för? Var uppmärksam och tänk på var du går så du inte snubblar."

"Ah, far", sade Hans, "jag tittar på min lilla vita katt, som sitter uppe på taket och vill säga adjö till mig."

Hustrun sade: "Dummer, det är inte din lilla katt, det är morgonsolen som lyser på skorstenarna."

Hans hade dock inte sett tillbaka på katten utan ständigt kastat en av de vita stenarna ur fickan på vägen.

När de hade nått mitten av skogen, sade deras far: "Samla nu ihop lite ved, barn, så ska jag tända en brasa så ni inte blir kalla."

Hans och Greta samlade ved tillsammans och staplade den så högt som en liten kulle. Brasan tändes, och när lågorna brann högt sade kvinnan: "Nu, barn, ska ni sätta er vid elden och vila. Vi ska gå in i skogen och hugga lite ved. När vi har gjort det kommer vi tillbaka och hämtar er."

Hans och Greta satt vid elden, och när det var dags för middag åt var och en en liten bit bröd. Och när de hörde slagen av en yxa trodde de att deras far var nära. Det var dock inte en yxa, utan en gren som han hade fäst vid ett visset träd, som vinden blåste fram och tillbaka. Och eftersom de hade suttit så länge stängde de ögonen av trötthet och somnade snabbt. När de äntligen vaknade var det redan natt. Greta började gråta och sade: "Hur ska vi komma ut ur skogen nu?" Men Hans tröstade henne och sade: "Vänta bara lite, tills månen har stigit upp, då kommer vi snart att hitta vägen." Och när fullmånen hade stigit, tog Hans sin lillasyster i handen och följde kiselstenarna som lyste som nypolerade silverbitar och visade dem vägen.

De promenerade hela natten lång, och när morgonen kom nådde de åter till sin fars hus. De knackade på dörren, och när kvinnan öppnade den och såg att det var Hans och Greta, sade hon: "Ni stygga barn, varför har ni sovit så länge i skogen? Vi trodde att ni aldrig skulle komma tillbaka alls!" Fadern gladde sig dock, för det hade varit hjärtskärande för honom att lämna dem ensamma.

Inte långt efteråt blev det återigen stor brist på mat i hela landet, och barnen hörde sin mamma säga en natt till sin far: "Allt har ätits upp igen. Vi har en halv limpa kvar, och sedan är det slut med oss. Barnen måste gå, vi tar dem längre in i skogen, så att de inte hittar ut igen. Det finns inget annat sätt att rädda oss själva!"

Mannens hjärta var tungt och han tänkte: "Det skulle vara bättre att dela den sista biten mat med dina barn." Kvinnan lyssnade dock inte på något av det han hade att säga, utan skällde ut och hånade honom. Och på samma sätt som han hade gett med sig den första gången, var han tvungen att göra det också en andra gång.

Barnen var dock fortfarande vakna och hade hört konversationen. När de gamla människorna sov, reste sig Hans återigen upp och ville gå ut och hämta småsten som han hade gjort tidigare, men kvinnan hade låst dörren och Hans kunde inte komma ut. Ändå tröstade han sin lillasyster och sade: "Gråt inte, Greta. Somna tyst, den goda Guden hjälper oss."

Tidigt på morgonen kom kvinnan och tog barnen ur sina sängar. De fick sina brödbitar, men de var ännu mindre än förr. På vägen in i skogen smulade Hans sin brödbit i fickan och stannade ofta till för att kasta en bit på marken. "Hans, varför stannar du upp och tittar dig omkring?" sade hans far. "Jag tittar tillbaka på min lilla duva som sitter på taket och vill säga adjö till mig", svarade Hans. "Dummer!", sade kvinnan, "det är inte din lilla duva, det är morgonsolen som lyser på skorstenen." Hans kastade dock alla smulor på stigen, smula för smula.

Kvinnan ledde barnen ännu djupare in i skogen, dit de aldrig tidigare varit. Sedan gjorde de upp en stor eld igen, och mamman sade: "Sätt er där, kära barn, och när ni är trötta kan ni sova lite. Vi går in i skogen för att hugga ved, och på kvällen när vi är klara kommer vi och hämtar er."

När det var middag delade Greta sitt bröd med Hans, som hade spridit sitt bröd längs vägen. Så somnade de och kvällen gick, men ingen kom till de stackars barnen. De vaknade inte förrän det var mörka natten, och Hans tröstade sin lillasyster och sade: "Vänta bara, Greta, tills månen lyser. Då kommer vi att se brödsmulorna som jag har strött ut. De kommer att visa oss vägen hem igen."

När månen steg upp gick de ut, men de hittade inga smulor, för de många tusentals fåglar som flyger omkring i skogen hade ätit upp dem alla. Hans sade till Greta: "Vi kommer snart att hitta vägen", men det gjorde de inte. De gick hela natten och hela nästa dag, från morgon till kväll, men de kom inte ut ur skogen och de hade börjat bli mycket hungriga, för de hade inget att äta utom några bär som de hittade på marken. Och eftersom de var så trötta att deras ben inte orkade bära dem längre lade de sig under ett träd och somnade.

Det var nu tre dagar sedan de hade lämnat sin fars hus. De började gå igen, men de kom bara djupare in i skogen, och om hjälp inte kom snart skulle de svälta ihjäl. När det var mitt på dagen såg de en vacker snövit fågel som satt på en gren och sjöng så härligt att de stannade och lyssnade på den. Och när dess sång var över, bredde den ut sina vingar och flög bort från dem, och de följde den tills de nådde ett litet hus. Och när de närmade sig det lilla huset såg de att det var byggt av bröd och täckt med kakor, men att fönstren var av klart socker. "Vi går dit", sade Hans, "och äter en god måltid. Jag kommer att äta lite av taket, och du, Greta, kan äta lite av fönstret, det kommer att smaka sött." Hans sträckte sig upp och bröt av lite av taket för att prova hur det smakade och Greta lutade sig mot fönstret och smakade på en av rutorna. Då ropade en mjuk röst inifrån:

“Knaperi knaperi knus, vem är det som knaprar på mitt hus?"

Barnen svarade:

"Det är bara vindens sus, som viner runt ditt hus"

Och fortsatte att äta. Hans, som gillade takets smak, slet ner en stor bit av det, och Greta tog ut hela den runda fönsterrutan och satte sig och åt. Plötsligt öppnades dörren, och en kvinna så gammal som kullarna, som stöttade sig på kryckor, kom ut. Hans och Greta blev förskräckligt rädda och släppte vad de hade i händerna. Den gamla kvinnan nickade dock med huvudet och sade: "Åh, ni kära barn, vem är det som fört er hit? Kom in och bo hos mig. Ingen skada ska ske er." Hon tog dem båda i handen och ledde dem in i sitt lilla hus. Sedan ställde hon fram god mat åt dem: mjölk och pannkakor, med socker, äpplen och nötter. Därefter bäddades två vackra små sängar med rent vitt linne, och Hans och Greta låg i dem och trodde att de var i himlen.

Den gamla kvinnan hade bara låtsats vara så snäll. Hon var i verkligheten en ond häxa, som lurade barn och bara hade byggt det lilla brödhuset för att locka dem dit. När ett barn fångades i fällan kokade hon det och åt upp det, och det blev en festdag för henne. Häxor har röda ögon och kan inte se långt, men de har ett bra doftsinne som djuren och kan känna på lukten när människor närmar sig. När Hans och Greta kom in på hennes tomt, skrattade hon av ondskefullhet och sade spottande: "Jag har dem, de ska inte undkomma mig igen!" Tidigt på morgonen innan barnen vaknade, var hon redan uppe, och när hon såg båda sova och se så vackra ut, med sina knubbiga och rosiga kinder, mumlade hon till sig själv: "Det kommer att bli en god måltid!" Sedan grep hon Hans med sin krokiga hand, bar honom in i en liten bod och låste in honom. Även om han skulle skrika skulle det inte hjälpa honom, för ingen skulle höra honom. Sedan gick hon till Greta, skakade henne tills hon vaknade och sade gråtande: "Stå upp, din lata mask, och hämta lite vatten och laga något gott åt din bror. Han är i boden utanför och ska bli fet. När han är fet och god kommer jag att äta upp honom." Greta började gråta bittert, men det var förgäves, för hon tvingades göra vad den onda häxan befallde.

Och nu tillagades den bästa maten till stackars Hans, men Greta fick inget annat än krabbskal. Varje morgon krälade kvinnan till den lilla boden och ropade: "Hans, sträck ut fingret så att jag kan känna om du snart blir fet." Hans sträckte dock ut ett litet ben åt henne, och den gamla kvinnan, som hade svaga ögon, kunde inte se det och trodde att det var Hans finger och var förvånad över att det inte fanns något sätt att få honom fetare. När fyra veckor hade gått, och Hans fortfarande förblev tunn, greps hon av otålighet och ville inte vänta längre. "Nu, Greta", ropade hon till flickan, "rör på dig och ta med lite vatten. Låt Hans vara fet eller mager, imorgon kommer jag att koka honom och äta upp honom." Ack så den stackars lillasystern klagade när hon var tvungen att hämta vattnet och när hennes tårar flödade ner över hennes kinder! "Kära Gud, hjälp oss!" ropade hon. "Om vilda djur i skogen bara hade slukat oss, skulle vi i alla fall ha dött tillsammans." "Bara håll ditt oväsen för dig själv", sade den gamla kvinnan, "det hjälper dig inte alls."

Tidigt på morgonen fick Greta gå ut och hänga upp kitteln med vattnet och tända elden. "Vi ska baka först", sade den gamla kvinnan, "jag har redan värmt ugnen och knådat degen." Hon förde den stackars Greta ut till ugnen, från vilken det redan slog eldflammor. "Kryp in", sade häxan, "och se om det är ordentligt uppvärmt, så att vi kan sätta in brödet." Och när Greta var inne tänkte häxan stänga ugnen och låta henne bakas i den, och sedan äta upp henne också. Men Greta förstod vad hon hade i åtanke och sade: "Jag vet inte hur jag ska göra. Hur kommer jag in?" "Enfaldiga gås", sade den gamla kvinnan, "dörren är tillräckligt stor. Se bara, jag kan själv komma in!" Och hon kröp upp och stoppade in huvudet i ugnen. Då gav Greta henne en knuff så hon åkte långt in i den och stängde järnluckan och låste fast den. Häxan började skrika fruktansvärt, men Greta sprang bort och den onda, fördärvade häxan brändes till döds.

Greta sprang som blixten till Hans, öppnade den lilla boden och ropade: "Hans, vi är räddade! Den gamla häxan är död!" Hans spratt som en fågel av glädje. Som de gladde sig, omfamnade varandra och dansade! Och eftersom de inte längre behövde frukta häxan gick de in i hennes hus. I varje hörn stod kistor fulla av pärlor och juveler. "Det här är mycket bättre än småsten!" sade Hans och fyllde fickorna med vad han kunde finna. Och Greta sade: "Jag kommer också att ta med mig något hem", och fyllde sina fickor fulla. "Men nu måste vi bege oss", sade Hans, "så att vi kan komma ut ur häxans skog."

När de hade gått i två timmar kom de till en stor å. "Vi kan inte ta oss över", sade Hans, "jag ser ingen bro". "Och det finns ingen färja", svarade Greta, "men en vit anka simmar där. Om jag frågar henne, kommer hon att hjälpa oss." Sedan ropade hon:

 "Lilla anka, lilla anka,   Här ser du Hans och Greta av och an vanka, Vi ser varken bro eller färja,   Kan du ta oss över ån, rara och snälla?"

Ankan kom till dem och Hans satte sig på ryggen och sade åt sin syster att sätta sig bakom honom. "Nej", svarade Greta, "det kommer att bli för tungt för den lilla ankan. Hon ska ta oss över, den ena efter den andra." Den goda lilla ankan gjorde det, och när de väl var säkert över och hade promenerat en kort tid, började skogen kännas mer och mer bekant för dem, och långt bort i fjärran såg de sin fars hus. Då började de springa, rusade in i huset och kastade sig runt sin fars hals. Mannen hade inte haft en lycklig stund sedan han hade lämnat barnen i skogen. Kvinnan var dock död. Greta tömde sina fickor tills pärlor och ädelstenar rullade runt i hela rummet, och Hans tömde handfull efter handfull av ädelstenar ur sina fickor.

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.