Hupp, den lilla kaninen, skuttar över ängen med stora, mjuka öron. Efter morgonregnet glimrar gräset, doften av jord är frisk och maskrosorna verkar le. Hupp bär krispiga morötter i en flätad korg till mormor. Solen skiner varmt. Vattenpölarna är små speglar där vita molnstrimmor flyter. Hupps öron rycker, för han har väldigt bråttom.

Vid stigens slut breder dock en enorm vattenpöl ut sig, som en liten sjö. I kanten av vattnet sitter grodor och lyssnar medan droppar fortfarande sipprar från grenarna. Vassen nickar. Hupp stannar. Pölen är bred och omöjlig att hoppa över.

Då kommer Cini, den lilla musen, med en bilderbok under armen. Sedan kommer Bubu, sköldpaddan, långsamt och allvarligt, som ett rullande litet hus. Panka, nyckelpigan, cirklar över vattnet. Solljuset glittrar på hennes prickiga vinge. Alla vill fortsätta på stigen. Men pölen säger: bara genom vatten!

– Åh, vad ska vi göra nu? – klagar Cini. – Min mormor väntar på sagan. – Och jag? – suckar Bubu. – Idag skulle jag vilja ta en tupplur i det rena gräset. – Och jag skulle vilja räkna nya blommor – prasslar Panka. – Jag hjälper till! – säger Hupp, och hans öron ställer sig upp glatt.

Hupp knuffar först ut ett stort kardborreblad på vattnet. – Båt! – ropar han. Cini ställer sig på det, men bladet tippar långsamt ner och sjunker med ett tyst plask. Cini hoppar snabbt till en sten. En vattendroppe vibrerar på hennes morrhår, sedan börjar hon skratta. – Inga problem – säger Hupp. – Låt oss försöka på ett annat sätt! Låt oss samarbeta!

Panka flyger högt upp. – Där! – pekar hon på en tjock men lätt gren som vinden brutit. Hupp och Bubu drar grenen tillsammans. Den knarrar mjukt mot marken. Cini letar under tiden efter platta, runda stenar som inte vickar. – De här kan vara trappsteg – säger hon. Längs stranden samlar de också tallkottar och breda kardborreblad så att fötterna inte blir leriga.

Byggandet börjar. Hupp lägger stenarna på rad, som små öar. Bubu knuffar de tyngre bitarna på plats. Hans skal klonkar bara försiktigt. Cini lägger grenen på stenarna, medan Panka tittar och dirigerar: – En sten till åt vänster! – Bra så där! – Sakta! Pölen plaskar tålmodigt, som om den nyfiket tittar på vad som görs här.

När grenen kommer på plats tippar den plötsligt, och en liten snigel, Pricken, glider nästan av den. – Åh! – flämtar Cini. Hupp stöttar grenen med tassen, medan Bubu hittar två gaffelformade kvistar och pressar dem mot brons sidor. – Nu är den stabil – säger han och ler. Panka torkar bort vattnet från Prickens rygg med ett kronblad. – Allt är okej – blinkar hon.

Tiden för testet kommer. – Jag först, för jag är tung – förklarar Bubu. Långsamt, mycket långsamt, lunkar han över. Grenen rör sig inte. – Hurra! – klappar Cini. Sedan kliver Cini på den med pyttesmå steg, och Panka flyger över, bara för skojs skull. Hupp tar korgen, och går över sist. Under grenen plaskar vattnet till en gång, sedan lugnar det sig.

På andra sidan står en igelkottsmamma med tre taggiga, nyfikna igelkottar. – Tack för bron – sniffar hon. På rad, vaggande, går de modigt över. Grodorna kväker som om de applåderar, och vassen prasslar. Alla ler.

Hupp sätter ner korgen. – Låt oss äta! – säger han och delar ut krispiga morötter. Cini visar en bild av broar från sin bok. Bubu lutar sig bekvämt mot sitt skal, medan Panka nålar fast ett litet blomblad i änden av grenen som en flagga. – Låt dess namn vara Vänskapsbron – föreslår Hupp. – Det gör vi! – ropar de på en gång.

När de går vidare står bron kvar där och väntar på de förbipasserande. Sedan dess, om det regnar, blir ingen rädd för den stora pölen. Vänskapsbron hjälper alla: fötter, tassar, trampdynor och prickiga vingar. Och Hupp når mormor lyckligt, som kramar honom och frågar vad som tog så lång tid. – Vi bara hjälpte till – säger Hupp. – Och det känns bra.