I en ljusgrön äng samlades hjorden vid den stora, hängande pilen. Smörblommor nickade i brisen. Hovar dunkade mjukt. Idag var det Banddragningen.

Bracken, den visa brunbruna ledaren, lyfte ett långt rött band i tänderna. Det lyste som en strimma soluppgång. "Vi bär detta till bydalen," sa han. "Bind det vid välkomstgrinden, så kan paraden börja."

Klöver, en liten dappergrå häst med snabba öron och ett snabbare hjärta, steg fram. "Jag kan bära det," sa hon. Hennes svans svischade av nervositet och stolthet. Brackens ögon var vänliga. "Stadiga steg, lilla. Vi rider tillsammans."

Iväg gick de: Bracken framför, långa Sorrel bakom, milda Nässla vid sidan och Klöver i mitten med bandet draperat över hennes nacke. Fåglar sköt upp från gräset. En bäck pratade. Solen värmde deras ryggar.

De travade förbi ett snår med björnbär. Buskarna bar små krokar och ljusa bär som knappar. Klöver kikade på en blå trollslända som dansade över vattnet. Hon log åt den och glömde buskarna.

Ett ryck.

Bandet fastnade på en tagg. Klöver pipade och ryckte sig fri. En liten reva syntes, som en liten mun som sa "Åh!"

Klövers kinder kändes varma, även om hästar inte egentligen rodnar. Hon stoppade den rivna biten under resten av bandet. Hennes hjärta knackade, knack, knack. Nässla tittade över. "Allt bra, Klöver?"

"Ja," sa Klöver. Sedan, mjukare, muttrade hon till sina egna hovar, "Tror jag."

De klättrade den sandiga sluttningen till åsen. Vinden rusade över toppen och drog i manar och svansar. Den drog i bandet också.

Fladder, fladder.

Revan fladdrade och vidgades. Klöver stannade. Hjorden bromsade med henne. Vinden tystnade för ett ögonblick.

Klöver tog ett djupt andetag av klöverdoftande luft. "Bracken," sa hon. Hennes röst var liten men stadig. "Jag hakade fast bandet på en törnbuske. Jag gömde det. Jag ville inte sakta ner oss. Jag är ledsen."

Hjorden stod stilla. En gräshoppa hoppade. Ett moln gled förbi.

Bracken gick tillbaka och rörde sin nos mot Klövers kind. "Tack för att du berättar för oss," sa han. "Sanning är en klar stig. Nu kan vi hjälpa."

Sorrel kikade på revan. "Den är inte för stor. Vi behöver en lösning som håller hela vägen nerför kullen och fortfarande ser storslagen ut."

Nässla spetsade öronen mot fältet nedanför. "Vilda blommor," sa hon. "Mjukt gräs också. Vi kan väva."

De travade ner till en äng med långt grönt gräs och fläckar av färg. Klöver ställde försiktigt bandet i gräset. Hjorden klippte av höga strån och plockade blommor med milda läppar – gula smörblommor, vita prästkragar, lila klöverhuvuden.

Nässla visade dem hur man vrider och flätar. Klöver tittade, sedan hjälpte hon till. Över, under, dra. Revan försvann in i en ljus, flätad fläck. Bandet var längre nu och ännu vackrare, med små kronblad instoppade som leenden.

Klöver andades ut den oro hon hade burit. Det kändes lätt, som ett löv som släpper taget från en kvist.

"Redo?" frågade Bracken.

"Redo," sa Klöver.

De galopperade vidare, med trummande hovar och bandet strömmande i rött, grönt och guld bakom dem. Över åsen, genom de viskande tallarna, över plankorna på bäckbron gick de.

Bydalen kom i sikte – målade staket, en grind med trähjärtan, barn som vinkade med hattar, folk som klappade. "Här kommer hästarna!" ropade någon.

Klöver travade fram till välkomstgrinden. Hon lyfte huvudet högt. Nässla och Sorrel hjälpte till att binda bandet i en stolt rosett. Flätan lyste som en liten äng fångad i en röd kram.

"Den är vacker!" ropade ett barn. "Hur fick den blommor?"

Brackens ögon glittrade. "En god väg. Lite vind. Ärliga ord. Och smarta vänner," sa han.

Klöver lutade sig mot Nässla. "Jag var rädd," viskade hon. "Men att berätta för er kändes bättre än att dölja."

Nässla fnös mot henne. "Sanning låter hjälpen hitta dig," sa hon.

Klockan ringde. Musiken startade. Paraden rörde sig genom grinden, och bandet fladdrade stolt. Klöver travade bredvid Bracken med lätta steg och ett lätt hjärta, och hjordens skratt lät som hovslag och sång.

På vägen hem smekte pilens löv deras ryggar som applåder. Klövers öron dansade. Hon skulle komma ihåg vindens drag, flätningens vridning och hur stark en liten sanning kunde vara.