Maya hade en hund som hette Kompis. Kompis var lufsig och brun, med en vit tass som en vante. Hans öron var mjuka, och nosen var varm och våt. När Maya skrattade dunsade Kompis svans dunk-dunk-dunk mot golvet.

"Redo, Kompis?" frågade Maya en solig morgon.

"Vov!" sa Kompis.

De gick till Pilparken med Morfar Ben. Morfar höll Kompis långa, blå koppel. Maya studsade med sin röda gummiboll.

I parken fanns ljusa banderoller, en dockteater och gäss som tutade. Barn sprang med drakar som dök och virvlade. En jonglör kastade glänsande ringar. Luften luktade popcorn och gräs.

Maya kastade bollen. "Hämta!"

Kompis sprang, med tassar som lät pat-pat-pat, och kom tillbaka med den. Han lade den försiktigt i Mayas hand varje gång. Han behöll den aldrig, inte en enda gång.

"Du är en god hund," sa Maya.

"Vov," sa Kompis, och han viftade så hårt att hela hans bakdel vaggade.

En vindpust puffade genom parken. En röd drake svepte lågt. Pappersband fladdrade som dansande ormar. Folk rörde sig närmare för att se jonglören. Stigen blev alltmer folkfylld, ljus och bullrig.

"Låt oss hämta lemonad," sa Morfar. "Håll er nära mig."

Maya höll i det blå kopplet. Kompis gick bredvid henne, nära som en skugga. Men folkmassan virvlade, och en lång man med en jätteballong klev in mellan dem. När ballongen guppade bort, var Morfar borta ur sikte.

Maya tittade vänster. Hon tittade höger. Hon såg jonglörens ringar. Hon såg gässen. Hon såg en bänk med en röd scarf som fladdrade på den. Men hon såg inte Morfar.

Hennes mage kändes liten och vinglig.

"Kompis," viskade Maya. "Stanna hos mig."

Kompis lutade sig mot hennes ben. Hans öra borstade hennes hand. Hans svans dunsade dunk-dunk.

Maya tog ett andetag. Hon kände till en lek. Hemma gömde Morfar sig på tokiga ställen och sa: "Hitta mig!" Kompis hittade honom alltid.

"Kompis," sa Maya. "Hitta Morfar."

Kompis lyfte nosen. Snus, snus. Han snusade det blå kopplet. Han snusade luften. Han snusade marken där Morfars skor hade stått. Morfar luktar alltid pepparmintskaramell och tvål.

Kompis steg fram. Han drog inte. Han tittade tillbaka för att kolla på Maya. Hans ögon sa: "Kom. Jag är här."

De passerade dockteatern. En bubbelmaskin blåste ut moln av glänsande bubblor. Popp! Popp! Popp!

Ett litet, litet barn sträckte ut en hand. "Hundis!"

Kompis stannade så att den lilla handen kunde klappa hans mjuka sida. Han viftade en liten hälsning. Sedan tittade han på Maya igen. Han var redo.

"Bra pojke," sa Maya. "Låt oss gå."

De gick vid dammen. Gässen var mycket sysselsatta, tutade tut-tut-tut och gnagde gräs. Kompis drog inte. Han skällde inte. Han stannade precis vid Mayas knä.

Snus, snus. Steg, steg. Titta tillbaka. Vifta.

De nådde bänken med den röda scarfen. Scarfen fladdrade som en flagga. Kompis spetsade öronen. Han gav ifrån sig ett tydligt skall.

"Vov!"

"Maya! Kompis!" Morfars röst kom från bakom bänken. Han hade stått precis där och köpt lemonad från den lilla vagnen.

Morfar knäböjde. "Där är ni!" Han kramade Maya. Han kliade Kompis haka. "Ni stannade tillsammans. Klyftig nos, Kompis!"

Mayas mage kändes stor och modig igen. "Vi lekte "Hitta Morfar"," sa hon. "Kompis visste."

Morfar log. "Låt oss sitta lite." Han gav Maya en kall kopp. Han ställde en liten skål med vatten på marken för Kompis.

De satt i skuggan av ett lövträd. Maya sippade lemonad. Kompis sörplade i sig sitt vatten. En gul fjäril landade på Kompis öra. Han blinkade, förvånad, och Maya fnissade.

"Vart vi än går," sa Maya till honom, "är du min Kompis."

Kompis lade sitt huvud på hennes knä. Hans svans dunsade dunk-dunk.

Senare, hemma, rullade Maya den röda bollen över mattan. Kompis travade efter den och kom tillbaka med den. Han tryckte den i Mayas hand som ett litet, runt löfte.

"Vov," sa Kompis mjukt.

Maya log. "Jag vet," sa hon. "Vi är tillsammans."

Och Kompis stannade precis vid hennes sida.