Det var en gång en kung i ett land långt, långt borta i fjärran. Han hade en dotter som var mycket vacker, men som var så stolt, högfärdig och inbilsk att ingen av prinsarna som kom och friade dugde. Hon gjorde bara narr av allihopa.

En gång ordnade kungen en stor fest. Han bjöd in alla lämpliga kavaljerer han kunde tänka sig. De satt på rad, ordnade efter sin rang: prinsar, hertigar, grevar, baroner och riddare. Prinsessan kom in, och när hon passerade dem hade hon en elak kommentar till var och en. Den första var för tjock, den andra för lång, den tredje för kort, den fjärde för blek, den femte för röd. Den sjätte var inte rak nog, hon kallade honom för "Krokus". Hon skämtade och skrattade elakt åt var och en av kavaljererna, men mest skrattade hon åt en kung som var där. "Titta på honom", sa hon, "hans skägg ser ut som ett gammalt trastbo". Så fick han smeknamnet kung Trastskägg.

Hennes pappa, den gamla kungen, blev arg när han såg hur hans dotter betedde sig och hur hon behandlade gästerna. Han sa till henne att hon skulle gifta sig med nästa gäst, vem det än var. Om han så var en prins eller en tiggare spelade ingen roll.

Två dagar senare kom en resande spelman förbi. Han började spela fiol under träden som stod vid fönstret. När kungen hörde honom beordrade han att spelmannen skulle bjudas in till slottet. Så de bjöd in den lortiga killen, som spelade och sjöng för kungen och prinsessan. Sedan bad han om deras välsignelse. Då sa kungen: "Du har sjungit och spelat väl, du ska få gifta dig med min dotter". Prästen tillkallades och paret vigdes. Sedan sa kungen: "Så, se nu till att resa iväg, här kan ni inte bo."

Prinsessan och spelmannen for iväg och kom snart till en stor skog. "Vems är den här skogen?" frågade prinsessan. "Den tillhör kung Trastskägg. Hade du gift dig med honom hade allt det här varit ditt", svarade spelmannen. "Jag borde gift mig med kung Trastskägg", suckade prinsessan.

Efter skogen kom de till stora, vackra, gröna ängar. "Vems är dessa ängar?" frågade prinsessan. "De tillhör kung Trastskägg. Hade du gift dig med honom hade de varit dina", svarade spelmannen. "Åh nej, jag borde gift mig med kung Trastskägg!" utropade prinsessan.

Sedan kom de till en storslagen stad. "Vems är denna vackra stad?" undrade prinsessan. "Den tillhör kung Trastskägg. Hade du gift dig med honom hade den varit din", svarade spelmannen. "Varför, varför, varför gifte jag mig inte med kung Trastskägg?" funderade prinsessan. "Det har inte jag med att göra", svarade spelmannen. "Jag förstår inte varför du skulle önska någon annan man än mig."

Till slut kom de till en liten stuga. "Vilket ömkligt ställe!" sa prinsessan. "Vems är detta smutsiga lilla tillhåll?" "Det här är ditt och mitt hus. Här ska vi bo", svarade spelmannen. "Var är betjänterna?" undrade prinsessan. "Vad ska vi med betjänter till?" svarade spelmannen. "Vi måste ta hand om oss själva. Gör en eld och koka middag, jag är trött."

Prinsessan visste ingenting om hur man gjorde eld eller lagade middag, så spelmannen var tvungen att hjälpa henne. När de ätit en knapphändig måltid lade de sig och sov, men spelmannen väckte prinsessan tidigt nästa morgon och sa att hon måste städa huset. Så levde de i två dagar, sedan hade de ätit upp allt som fanns i huset. "Så här kan vi inte fortsätta", sa spelmannen. "Vi tjänar inga pengar. Du måste lära dig att väva korgar." Han gick ut i skogen och kom tillbaka med näver till korgarna. Och prinsessan började väva, men hennes fingrar blev alldeles ömma. "Det här går inte så bra", sa spelmannen. "Prova att spinna garn istället, det kanske går bättre." Så prinsessan satte sig vid spinnrockan, men hon skar sina känsliga fingrar på tråden. "Du kan ju inte arbeta", sa spelmannen. "Jag ska sätta upp en handelsbod på torget där du kan stå." "Ack", utbrast prinsessan. "Tänk om någon från pappas hov kommer och ser mig när jag står där, jag kommer att bli utskrattad!"

Men det brydde sig inte spelmannen om. Till en början gick handelsboden bra, för det var många som gick dit när de såg att en så vacker kvinna stod där. De tyckte hon var så vacker att de glömde ta med sig varorna som de betalat för. Så levde de ett tag, men en dag kom en häst med en sovande soldat på och red rakt in i handelsboden, och alla tallrikar och vaser gick i kras. Prinsessan sprang hem till huset och berättade vad som hänt. "Jag har sett att du inte passar för den här typen av arbete", sa spelmannen, "så jag har varit och talat med kungen och frågat om de behöver en kökspiga, och det gör de, och där får du all mat du behöver."

Så blev prinsessan kökspiga, och hjälpte till att laga mat och att diska. Hon fick ta med sig resterna hem till huset, och så levde de på det.

Hon hade inte jobbat där länge förrän hon hörde att kungens äldste son passerade förbi, på väg att gifta sig. Så hon gick till fönstret och tittade ut. Allt var förberett med pompa och ståt, och hela hovet var där. Då ångrade hon bittert sin stolthet och dårskap som fått henne att sjunka så lågt. Betjänterna gav henne lite av maten, som hon lade i sin korg för att ta med hem.

Men så plötsligt, när hon gick ut, kom kungens son in, klädd i gyllene kläder. Och när han såg den vackra kvinnan vid dörren tog han hennes hand och sa att hon skulle bli hans sällskap under dansen. Men prinsessan blev förskräckt, för hon såg att det var kung Trastskägg som gjorde narr av henne. Han ledde henne in i salen, men då tappade hon korgen med mat så att allt hamnade på golvet. Alla skrattade åt henne, och hon önskade att hon kunde försvinna ner i jorden. Hon gick raskt mot dörren, men kung Trastskägg hann ifatt och sa: "Var inte rädd, jag är spelmannen som har bott med dig i hyddan. Jag tog med dig dit för att jag verkligen älskade dig. Jag är också den sovande soldaten som rev ner din handelsbod. Jag har gjort det här bara för att bota dig från din fåniga stolthet, och för att visa hur fel det var att du behandlade mig så illa. Nu är allt över, och du har blivit vis och klok. Nu är det dags att hålla vår bröllopsfest!"

Så kom kammarherrarna fram med de vackraste kläderna. Och hennes far och hela hans hov var redan där, och välkomnade henne till sitt bröllop. Varje hjärta och varje ansikte var fyllt av kärlek och glädje. Och det blev en storslagen fest.