Efter regnet glittrade ängen. Droppar hängde som små pärlor på grässtråna, och bäcken vid kanten sa kluck-kluck-kluck. Leni, den lilla skogsmusen, bar en liten korg. Inuti låg en rund blåbärskaka till mormor Lotte på andra sidan bäcken.

"Idag levererar jag den alldeles själv!" sa Leni och vickade på öronen av glädje.

När hon kom till träbron stannade hon. Bron var trasig. Två plankor simmade iväg som små skepp. Leni suckade. "Åh nej! Hur ska jag komma över?"

"Kvitter! Vad är det?" Pepe, sparven, damp ner i gräset bredvid henne. Hans bröst var runt som ett äpple, och hans ögon glittrade.

"Bron är borta," sa Leni. "Mormor Lotte väntar på sin kaka."

Pepe vred på huvudet, tittade på bäcken och sedan på ängen. "Titta!" Han hoppade till ett enormt, grönt löv som sken i solljuset. "Det där är lika stort som en liten säng."

Leni häpnade. "En lövbåt!" De samlade mjuka stjälkar och band fast lövet vid en kort gren. "På så sätt blir det ett roder," sa Leni. Hon placerade korgen försiktigt i mitten. Pepe knackade på den med vingen. "Stabil!"

Vid stranden lät Leni lövet glida ner i vattnet. Plask! Det flöt. Vågorna kittlade hennes tassar. "Följer du med mig?" frågade hon.

"Jag flyger ovanför och håller utkik!" ropade Pepe och sköt fart upp i luften. "Till höger är det lugnare. Ser du de små bubblorna? Vattnet är bra där."

Leni satte sig på lövet. Det vickade, men bara lite. Med grenen paddlade hon. "Vänster... höger... vänster..." Bäcken kluckade vänligt. En snigel på stranden vinkade med sina spröt. "Trevlig resa!"

Plötsligt dök grodan Frida upp bredvid båten. "Kvack! Framåt är en kurva. Bäcken slår ibland kullerbyttor där. Styr i mitten, där är det jämnt. Kvack!"

"Tack, Frida!" ropade Leni. Pepe flög lite före. "Den här vägen!" drillade han, hans röst var som en liten klocka.

Kurvan närmade sig. Vattnet vred sig lite, som om det dansade. Leni höll rodret hårt. "Sakta... det är bra." Lövet gled förbi en knotig gren. Klatsch! En droppe stänkte på hennes nos. Hon fnissade. "Det kittlas!"

Bakom kurvan blev bäcken snabbare. Lövet ilade förbi blanka stenar. Sedan dök ett stort, brunt huvud upp. Det var bävern Bruno. Hans päls var slät, och hans svans gick mjukt plask-plask.

"Nå, ni två?" mullrade Bruno vänligt. "Behöver ni en lugn väg?"

"Ja tack!" ropade Leni. "Mormor Lotte väntar."

Bruno nickade. Med ett kraftigt plask knuffade han en rund gren lite åt sidan. "Nu finns det en liten öppning. Följ skuggan där."

Leni styrde in i skuggan. Vattnet blev mjukt som en gäspning. Pepe gjorde en loop i luften ovanför dem. "Ser du stranden? Det är mormors trädgård!"

Lövbåten gled förbi gula smörblommor. Ett trollsländepar dansade över vattnet, blåa som godis. Leni sniffade. Från avstånd kom doften av mynta och varmt hö.

Då lät det: shrrr. Lövet snuddade vid mjuk lera. De var vid den andra stranden. Leni hoppade upp på gräset och höll korgen högt. "Klarade det!"

Mormor Lotte stod redan vid staketet. "Min lilla kapten!" Hon skrattade och tog Leni i sin famn. Pepe landade på staketstolpen, och Bruno paddlade nära stranden.

"Kommer ni in?" frågade mormor Lotte. "Kaka smakar bäst tillsammans."

De satt under äppelträdet. Kakan var saftig och söt, och blåbärsfläckar gjorde blå musskägg. Bruno berättade om pinnar och dammar, Pepe om molnskuggor, och Leni ritade en karta över bäcken med ett grässtrå.

"Imorgon ska jag laga bron," sa Bruno och knäckte en kvist belåtet. "Kanske bygger jag en liten båtbrygga också."

Leni nickade allvarligt och strök över lövbåten som torkar i gräset. "Då kan vi segla igen. Men idag var det precis lagom."

Bäcken kluckade instämmande. Lövet prasslade mjukt, som för att säga: Jag är redo för nästa äventyr.