Lili sträckte sig in i en klingande låda. – Vad är det här? – frågade hon och lyfte upp ett färgglatt, vikt papper.

– En gammal resenärs karta – sa mormor. – Titta, det finns en trumma, en apelsin och en liten pappersbåt på den. Kanske visar den oss vilken väg vi ska gå.

– Nu går vi! – Lilis ögon lyste upp. – Jag lägger gosedjurskaninen, ett äpple och min flaska i min ryggsäck.

Spårvagnen plingade, solen smekte trottoaren varmt. Världsmarknaden öppnade precis bredvid tågstationen, som en stor, färgglad bok. Flaggor vajade, doften av kryddor virvlade, leende frukter vilade på borden.

– Hör du? – frågade Lili. Kartan prasslade mjukt. Bilden av trumman vibrerade subtilt.

Under ett tält slog en farbror på en rund trumma. Bruna, blanka dadlar stod på rad bredvid honom.

– Salaam! – hälsade han leende. – Det här är smaken av Marocko.

– Salaam! – upprepade Lili och absorberade varje ljud.

Farbrorn räckte henne en liten bit dadel. – Söt som solen! – sa han.

– Tack – svarade Lili. – Väldigt gott!

På kartan blev bilden av trumman en färgglad prick. Nu började apelsinen på kartan att lysa.

– Titta, där – pekade mormor.

På ett annat stånd låg apelsiner i berg. En tant bar en blå sjalett.

– Kalimera! – hälsade hon och gav en klyfta saftig frukt till Lili. – Det betyder på grekiska: god morgon.

– Kalimera! – sa Lili, och saften kittlade hennes tunga. – Det här är gudomligt!

– Här bor havets vind och doften av olivträd – skrattade tanten.

På kartan prickades apelsinen av också. Nu började teckningen av en liten klocka att röra på sig.

Ljudet av klockan ledde dem mot en flicka. På flickans vrist fanns små, klingande klockor, och hon viftade med en färgglad sjal.

– Namaste! – nickade hon. – Det är en hälsning på indiska.

– Na-mas-te – upprepade Lili, sedan lärde flickan henne hur man viftar med sjalen som den varma vinden.

– Prova du också! – uppmuntrade hon.

Lili viftade med sjalen, klockorna klingade, och båda skrattade. – Tack! – Lilis ögon glittrade.

– Vårt ord för det: dhanyavad – tillade flickan vänligt.

På kartan började nu teckningen av en liten båt att röra på sig. Den rörliga båten ledde dem till en liten pojke som vek pappersark.

– Konnichiwa! – hälsade pojken. – På japanska betyder det: god dag. Ska jag göra en pappersfisk till dig?

– Ja tack! – Lili satte sig bredvid honom.

Pojken vek, strök pappret, och snart simmade en liten fisk i Lilis handflata.

– Arigato! – sa Lili och härmade försiktigt ljuden.

– Varsågod! – log pojken och gav en liten stämpel på kartan: en våg.

På hörnet spelade en gitarr. En farbror med hatt sjöng, och en liten pojke skakade en skallra.

– Hola! – ropade han på långt håll. – Det betyder på spanska: hej!

– Hola! – vinkade Lili.

Farbrorns sång vävdes samman med solskenet, klickandet av stövlar och leendet av röd paprika. Lili stampade takten med foten: klick-klack, klick-klack.

Kartan prasslade då högt, som om den sa: Du är duktig! I dess hörn växte ett litet hjärta fram, med många små ord inuti: salaam, kalimera, namaste, konnichiwa, hola.

– Hur många hälsningar! – skrattade Lili. – Och hur många vänner!

De satte sig på en bänk. Lili tog fram äpplet, och mormor delade det i två. De bet i det i tur och ordning och tittade på de virvlande färgerna.

– Vad lärde vi oss idag? – frågade mormor.

Lili funderade, strök sin pappersfisk. – Att världen inte bara är en teckning på kartan. Den är som en marknad – doftande, färgglad och full av "hej". Om jag ler förstår alla överallt.

– Det är en vacker tanke – nickade mormor.

När spårvagnen plingade på vägen tillbaka bredde Lili ut kartan i knät. Den verkade inte ens som gammalt papper längre, utan snarare ett minnesalbum. En liten dadel-stämpel, en apelsin-droppe, en glittrande klocka, en våg och en not.

– Reser vi i morgon också? – frågade Lili.

– Världen är alltid här – blinkade mormor. – Ibland på en karta, ibland på marknaden, ibland framför vår dörr. Man behöver bara öppna ögon.

Lili höll gosedjurskaninen hårt och kurade ihop sig mot fönstret. Landskapet svischade bort, som en glad teckning. – Hej! – viskade hon till staden, sedan lade hon till sina många nya ord också: – Salaam! Kalimera! Namaste! Konnichiwa! Hola!

Spårvagnens klocka tycktes hälsa tillbaka: Ding-ding! Och kartan skrattade och prasslade mjukt.