Solljuset smekte ängen. Ändå vajade inte grässtråna. De färgglada vindsnurrorna stod helt stilla.

– Vart tog vinden vägen? – frågade Lili och fläktade håret med handflatan.

Då tumlade en prickig liten drake med rund mage ut ur busken. Hans pyttesmå vingar glittrade, och spetsen på hans nos rykte lite, som om han sniffade på någon jättegod soppa.

– Hej! Jag är Pöfi! – flåsade han. – Det är problem i Vind-Ljus-Riket. Vindnyckeln har försvunnit, och sedan dess har vinden bara suttit, grinig och stilla. Vill du hjälpa till?

– Jag hjälper till – nickade Lili. – Var letar vi efter den?

– Vi började leta vid de Klingande Bergen – svarade Pöfi. – Till och med stenarna sjunger där. Men nu gör de inte det. För det finns inget som blåser deras sång.

De gav sig av längs den prickiga stigen. Trädens löv stod som sallad i en smörgås. Till och med fjärilarna hade ledsna stängt sina vingar.

Snart nådde de en öring-skimrande bäck. På bron satt en vattenälva, klädd i en vattendroppskrona. Hon balanserade på tåspetsarna, som om hon vore vattnets egen dansmästare.

– Jag är Droppe – presenterade hon sig. – Om ni vill gå över, muntra upp bäcken. Idag är den för tyst.

Lili böjde sig ner och släppte försiktigt en sten i vattnet. Varm ånga flög från Pöfis mun, som en tyst suck. Ångan kittlade ytan, och stenen bubblade. Bäcken brast plötsligt ut i skratt: den porlade och klingade.

– Det här är bra! – skrattade Droppe och vinkade. – Bara gå!

På andra sidan reste sig kullar, täckta av blanka stenar. De Klingande Bergen låg tysta. Lili plockade upp en tunn pinne och knackade försiktigt på en rund sten. Ting! Ett litet ljud vaknade. Sedan följde ett till. Snart sprang små klinganden längs sluttningen, som om berget nynnade och gäspade.

Under ett kopparbladigt träd satt en gnom på huk. Hans gröna mössa var för stor, och hans öra, större än han själv, tycktes sucka.

– Jag är Prassel... – mumlade han. – Jag ville bara låna Vindnyckeln för att bygga en vindsnurra. Men nyckeln drog iväg, rullade uppför kullen, och hopp! den studsade upp på ett lamm-moln. Därifrån trillade den rakt ner i fickan på Puff, molnjätten. Och då blev jag rädd.

– Inga problem – sa Lili. – Vi ber snällt att få tillbaka den.

– Puff är inte en elak jätte – nickade Pöfi. – Han bara slumrar mycket.

De nådde den högsta kullen. Där låg Puff, molnjätten. Han var mjuk som sockervadd, och stor som tre lador på varandra. Hans bröstkorg höjdes och sänktes långsamt. Från hans ficka kikade ett litet klingande ljud ut.

– Ursäkta, Farbror Puff! – sa Lili. – Något klingar i din ficka. Kan vi få tillbaka Vindnyckeln?

Puff öppnade ett öga, och ett sömnigt leende sipprade fram i hans ansikte.

– Åh, klingeli-kling! – mullrade han. – Det kittlar i min ficka. Men den är så djup... Jag når den inte.

– Vi hjälper till! – Pöfis ögon glittrade. – Lili, sjung något!

Lili klämde Pöfis tass och började sjunga:

– Ting-ling, ting-ling, min vindsnurra, snurra igen!

Pöfi puffade en liten, ljummen rökring mot fickan. Ringen kittlade fodret inuti. Puff fnissade. Skrattet blev en så kraftig våg att en gyllene nyckel hoppade rakt ut ur fickan. Dess bevingade huvud var gjort av små löv, och stenkulor hängde från dess skaft.

– Här är Vindnyckeln! – jublade Lili.

– Tack för kittlandet! – fnissade Puff och vinkade med en moln-handflata. – Spring till Vindporten!

Vindporten stod i dalen. Den var som två träd som lutade sig mot varandra, mellan vilka prasslande löv cirkulerade. Nu var allting där stilla. Lili satte nyckeln i låset. Nyckeln surrade varmt, som om den var otålig.

– Är du redo? – frågade Pöfi.

– Redo! – log Lili och vred om nyckeln.

Svisch! Porten öppnades. Frisk, doftande vind dansade ut från den. Grässtråna vajade av glädje. Vindsnurrorna snurrade, och klockstenarna sjöng. Tulpanernas kjolar vibrerade, och fjärilar slog kullerbyttor igen.

– Hurra! – ropade Prassel, och knöt snabbt ihop två vindsnurror gjorda av band och pinne till Lili som present.

Droppe skickade en stor tacksamhetsvåg, och ovanpå den slog en gripunge med vingen för att skapa ett ännu större plask. Puff snärtade ner en molnkudde, så att det fanns något att sitta på på backen.

– Den här är till dig – sa Pöfi och lade ett litet regnbågsfjäll i Lilis hand. En liten klocka hängde från den. – Om du ringer i den kommer vinden att springa dit för en puss.

Lili skrattade och svischade sin vindsnurra. Den lilla klockan ringde, vinden kittlade hennes näsa.

– Tack, vän – sa hon.

Hemåt, på ängen, gungade, fladdrade och klingade allt redan. I trädgården knöt Lili klockfjället under sin vindsnurra. När den ringde visste hon: i Vind-Ljus-Riket var det någon som vinkade tillbaka.

Och vinden sprang lyckligt vidare.