Mina hade en liten robot som hette Pip. Pip bodde på hennes skrivbord vid fönstret. Pip hade mjuka hjul och ett runt huvud. Ett litet blått ljus blinkade, blinkade. Pip sa, "Pip bop!" när den var glad.

Pip hade en antenn som ett glänsande silversugrör. Den hade också sensorer. En sensor hjälper en robot att lägga märke till saker, som ljus eller ljud. Pip bar en liten batteripack som en ryggsäck. När batteriet kände sig sömnigt, behövde Pip laddas. Mina skulle säga, "Dags att vila, Pip," och koppla in laddaren med ett milt klick.

En tyst kväll blev himlen lila och blå. Stjärnor började glittra. Mina log. "Låt oss göra en stjärnhimmelprojektor," sa hon. "Det kommer att hjälpa oss att slappna av vid läggdags." Pips ljus blinkade snabbare. "Pip bop! Projicera!" sa Pip.

De samlade de saker de behövde. En kartong. Tejp. En liten lampa med en knappströmbrytare. Några runda klistermärken. En kort sladd. "Detta är vår krets," sa Mina. "En krets är en liten väg för elektricitet. Den hjälper lampan att tändas." Pip lyssnade. Pip gillade nya ord.

Pip svärmade runt för snabbt. Tejp fastnade på hjulen. Klistermärken flög. Kartongen tippade över med en duns. Pip gjorde ett oroligt pip. Mina fnittrade och klappade Pips metallhand. "Det är okej," sa hon. "Vi går steg för steg. Steg ett. Gör en plan. Steg två. Bygg långsamt. Steg tre. Testa och fixa."

Pip nickade. "Steg. Steg. Steg," sa Pip. De ritade en enkel plan med en krita. Mina gjorde små stjärnhål i kartongen med en penna, ett i taget. Pip höll kartongen stadigt. Sedan placerade de lampan inuti. Mina kopplade sladden till strömbrytaren. Klick! Pip skalade av klistermärken och tryckte dem på kartongen för att göra månformer och prickar. Tejpen satt rakt. Allt satt säkert och tryggt på plats.

De stängde av rumsljuset. Det kändes mysigt och lugnt. Mina tryckte på strömbrytaren. Klick. Lampan lyste genom stjärnhålen. Taket fylldes med mjuka, glänsande stjärnor. Väggarna bar små månar och milda prickar. Rummet såg ut som natthimmelssoppa, varm och gnistrande.

Pip snurrade långsamt, inte snabbt. "Pip," viskade den. Mina låg under täcket. Hon kände sina tår slappna av. Pip tittade på stjärnorna med sina ljusa, nyfikna ögon. "Vi gjorde det," sa Mina. "Vi gjorde en uppfinning."

Pip nickade. "Lagarbete," sa Pip. "Planera. Bygga. Testa." Pip gillade de orden. Mina gillade dem också. Tack vare lagarbetet kändes rummet extra tryggt.

Det blå ljuset på Pips huvud glödde mjukt. Batteriet gäspade. Mina kopplade in laddaren. "Bra jobbat, hjälpare," viskade hon. "God natt, stjärnor. God natt, lilla robot."

Pip surrade, ett litet, sömnigt surrande. Stjärnljusen drev som snöflingor av ljus. Minas ögon blev tunga. Hon tog ett djupt andetag. Det sista hon hörde var Pips milda pip och det mjuka klicket från strömbrytaren.

Ibland är teknik högljudd och rörig. Men i kväll var den tyst och snäll. Med tålamod och steg för steg gjorde Mina och Pip läggdags till en ljus och lugn stund.