Månen steg som ett silvermynt och lyste över en tyst äng. Gräset svajade mjukt och blommorna glittrade av dagg. Igelkotten Pip vaknade i sitt mysiga bo. Han älskade natten och dess milda ljud: prasslandet av löv och bäckens viskande.

Ett litet sken guppade nära en smörblomma. Det flimrade som en blyg blinkning. Det var eldflugan Luma. Hennes ljus var svagt och trött. ”Jag kan inte hitta mitt pilträd”, sa hon. ”Mitt ljus är svagt. Natten känns så stor.”

Pips lilla hjärta kändes stort. ”Vi kan hjälpa”, sa han. ”Vänner gör natten mild.” Han trippade längs stigen och kallade på kaninen Nib. Nib dök upp från en håla. Hans långa öron stod spetsiga och hans morrhår ryckte. Han var snabb och snäll.

Ugglan Olivia tutade från en krokig gren. Hennes vingar var mjuka, hennes ögon stora och ljusa. Hon kunde se långt i mörkret. Vid bäcken lyfte sköldpaddan Tully sitt släta skal. Han rörde sig långsamt, men var stark och stadig. Han log ett varmt, långsamt leende.

Pip berättade för dem om planen. ”Vi kommer att göra ett månskensspår”, sa han. ”En väg som lyser, så att Luma kan följa den hem.” Nib hoppade ut på ängen. Han samlade bleka kronblad – mjuka blomdelar som vita prästkragar och gräddfärgad klöver. Han gjorde en korg av blommorna.

Tully gled ner till bäcken. Vattnet gjorde små krusningar. Han plockade släta stenar med sina försiktiga fötter; några var grå, andra pärlvita. Pip letade efter glänsande ekollonhattar och hittade dem nära en gammal ek. De små hattarna blinkade i månskenet. Olivia flög upp, upp, upp. Hon tittade på pilträdet som svajade vid vattnet – hon kunde vägleda vägen ovanifrån.

Tillsammans lade de ut spåret. Sten, kronblad, ekollonhatt. Sten, kronblad, hatt. Det blev ett milt mönster och ett mjukt skimmer när månskenet kysste varje del. Spåret började lysa. Luma svävade över starten. Hennes lilla ljus blinkade. Blink, blink. Hon följde den lysande stigen.

De gick långsamt, utan att skynda. Nib nynnade en söt sång. Pip viskade nya ord. ”Flimmer”, sa han. ”Skimmer”, sa han. Luma log åt de vackra ljuden. Tully höll stigen prydlig och rak. Olivia flög i mjuka cirklar; hennes skugga var som ett tyst, bevingat moln.

Till slut viftade pilträdet med sina långa gröna armar. Det var Lumas hem! Dussintals eldflugor svävade där. De gjorde små stjärnor i löven och blinkade hej, blinkade god natt. Lumas ljus blev lite ljusare. ”Tack”, sa hon. ”Era små ljus gjorde ett stort ljus.”

Vännerna kände sig varma och stolta. Ängen kändes lugn och trygg. Nib gäspade en stor, trött gäspning. Tully stoppade in huvudet i sitt skal. Olivia slog sig ner på sin gren. Pip rullade ihop sig till en liten boll. Han kände den mjuka mossan under sig och tittade på månen segla långsamt och milt.

Bäcken viskade. Gräset suckade. Kronbladen vilade. Stenarna lyste med ett sista, mjukt sken. Pip slöt sina ögon. ”God natt, äng. God natt, måne”, tänkte han. Och den månbelysta ängen sov.