I mormors trädgård vibrerade löven som om de vore små trummor. På en gren i päronträdet klickade en vindsnurra, och Mimi log åt varje klick. Denna eftermiddag hade hon inget annat att göra än att följa sin nyfikenhet. På andra sidan staketet bredde den täta Bullriga Skogen ut sig, varifrån ett märkligt hummande kom, som från en avlägsen bikupa. Men det var ingen bikupa.

Mimi ryckte till när hummandet plötsligt rundades av till en sång. I den fanns ett högt "bzzz", i mitten ett tinglande "bzz-bzz", och ett djupt, nästan kittlande "dong-dong". Det var som om luften vibrerade i solskenet. Mimi hoppade över staketet, ner i det varma gräset, och följde tråden av ljud, som ett osynligt snöre.

Det första trädet i den Bullriga Skogen var en vresbok med vriden stam, vars bark är lika slät som mormors kavel. Bland rötterna rörde sig mjuka, färgglada luddar. Först trodde hon att de var blommor. Sedan insåg hon att de hade ögon också – pyttesmå, ljusprickiga ögon – och små antenner vibrerade fram ur dem.

— Bzzz? — sa ett ludd, med grönblått glitter på pälsen.

— Jag är Mimi — sa hon och lade huvudet lite på sned. — Och ni...?

— Surrare! — klingade en guldfärgad liten en, vars päls är som maskrosens fjun. — Jag är Surr-Borka.

Surrarna beskrev en cirkel, sedan började alla plötsligt surra på en gång. Deras gemensamma röst virvlade och svepte, som en färgglad sjal som vinden kastar. Mimi skrattade av förtjusning och tog fram det platta valnötslövet ur fickan, som hon hade hittat på köksfönsterbrädan den morgonen. Hon rullade ihop det, blåste i det, och lövet visslade tunt. Surrarna tystnade av förvåningen, vibrerade sedan och jublade upphetsat.

— Du kan göra musik också! — ropade Borka. — Idag är den Stora Källringningen, och varje ljud räknas. Skulle du vilja ta med... det konstiga prasslande lövet till oss?

Mimi nickade, och med försiktiga steg följde hon luddarna mot en djupare glänta. I mitten stod en brun klippa, och på dess topp dök en spricka upp, som om den flinade. Surrarna svävade i cirklar runt den, deras små ben snuddade precis vid luften.

— Han är Stenhjärta — förklarade Borka. — Om vi ringer tillräckligt fint öppnas hans spricka, och friskt vatten sipprar från den hela sommaren.

— Och om inte? — frågade Mimi.

Surrarna ryckte på axlarna (eller gjorde något liknande med sina antenner). — Då torkar Knoppdiket ut, och hallonen blir också griniga.

Mimi hörde då ett nytt ljud. Marken darrade med det också; det var ett djupt och skramlande muller, som om en tjock tunna rullade långt borta.

— Buttre Marcus kommer — viskade ett lila ludd, och de andra plattade försiktigt till sig bland gräset.

Marcus var lika stor som ett trädgårdsskjul. Mosskuddar täckte hans rygg, och platta stenar vilade på hans axlar, som om han bar rustning. Hans ögon glittrade som en grottsjö, och hans röst mullrade på, ändå verkade han inte alls arg, bara förvirrad.

Surrarna tittade på varandra. Mimi lade märke till att några av dem höll för öronen, eller snarare, sina antenner.

— I ringningen behövs väl djupet också, eller hur? — sa Mimi. — Marcus röst är som en trumma under jorden.

— Bara det att Halla är här också — vibrerade Borka och pekade på en lång, smal varelse som stod i skuggan av en enbuske. Hennes hud är blank, nästan genomskinlig, och från båda sidorna av hennes huvud svävar enorma, lövformade öron. — Hon är Mjukörat Halla. Hon hör varje ljud. Till och med luften mellan ljuden. Om det är för mycket ljud blåser hon en tystnadsbubbla.

Halla bugade mjukt för Mimi. — Jag är glad att du kom. Ibland klingar världen så mycket att det blir överväldigande. Jag gillar när de hör tystnaden också — sa hon silkeslent, som daggen.

— Då kanske tystnad behövs i ringningen också — tänkte Mimi plötsligt. — Som pauserna i musik. Inte brist, bara vila.

Surrarna viskade tillsammans. Marcus ögon lyste upp, blev sedan plötsligt dystra.

— Jag kan varken surra eller vara tyst. Jag är bara muller — mumlade han.

— Inte alls! — protesterade Mimi och snärtade med valnötslövet. — Visa mig hur djupt du kan mullra. Vi väver melodin runt dig, och Halla blåser en tystnadsbubbla då och då, när det behövs. Det blir som havet: våg och tillbakadragande.

— Havet... — suckade Halla, och luften stillnade mellan hennes fingrar, som om hon precis hade fångat den. — Låt oss försöka.

Runt Stenhjärta stod alla på sin plats. Surrarna svävade i lager: uppe det högsta "bzzz"; i mitten det klingande "bzz-bzz"; nere det spinnande "dong". Mimi blev dirigent, men inte som i sagorna: inte med en trollstav, utan med löven. Hon vinkade med ett bredare löv, signalerade med valnöten, och tittade under tiden på Hallas ansikte, höjningen av Marcus bröstkorg.

— På tre — viskade hon. — Ett... två... ljud!

Först var alla försiktiga, som om de gick på is. Surrarna vävde luften med tunna trådar, och Marcus lade långsamt till sitt muller, som kom från så djupt ner att Mimi kände det i fotsulan också. Halla rörde sina handflator mot varandra, och mitt i ljuden skapades en liten, rund bubbla av tystnad, i vilken man kunde andas.

Stenhjärta rörde sig inte.

— Mer mod från djupet! — bad Mimi, och en grå sten glittrade på Marcus axel. — Det gör inget om det är buttert. Det här är du.

Marcus tog ett djupt andetag, och när han blåste ut det blev hans mullrande mjukare. Han morrade inte, utan spann, som om en enorm katt sov i marken. Surrarna svarade på detta med sina speciella ljud: en av dem spann ljudet som en snurra, den andra prickade ljud i luften, som om regn knackade på ett trätak. Halla blåste tystnadscirklar bland dem då och då, och andningslånga pauser skapades, efter vilka musiken klingade ännu vackrare.

Då vibrerade sprickan på Stenhjärta. Strimman vidgades, som ett leende som inte riktigt har spridit sig än. Surrarna blev modiga, och Borka, med sin lilla kropp, framkallade ett ljud som gled från det höga till det djupa, som en fågel som glider nerför en backe.

— Paus! — vinkade Mimi, och Halla, med en mjuk rörelse, vävde in tystnad i melodin, ett osynligt membran från vilket alla tog ett andetag på en gång.

I nästa ögonblick skickade Marcus ett långt, ihållande spinnande ner i marken. Stenhjärta vidgades, och från dess sida bubblade en genomskinlig droppe. Efter droppen, en strimma; efter strimman, en rännil; sedan spillde vattnet plötsligt över och klingade när det rann nerför en fåra till botten av gläntan.

Den Bullriga Skogen fick liv: gräset lyfte sina strån, myrorna sprang glatt på den våta marken, buskarnas löv darrade, som om en varm filt täckte deras ryggar. Mimi skrattade högt, Surrarna dansade ovanför vattnet, och Marcus kliade sin mossiga axel förvirrat.

— Vi lyckades — grymtade han, och i hans röst fanns ingen butterhet längre.

— För att vi gjorde det tillsammans — svarade Mimi, och märkte först då hur vuxet detta lät. Snabbt lade hon till: — Och för att ditt spinnande var precis som en gunga: det tog oss framåt.

Halla fladdrade dit, och placerade en liten, genomskinlig bubbla i Mimis handflata. Inuti vilade ett litet ljud, lika tyst som fallande snö – men denna var varm.

— Om bullret någonsin blir för stort — sa Halla —, släpp bara ut den. Den kommer att påminna dig om pausen.

Borka satte sig på Mimis axel och surrade ett silkeslent "tack" i hennes öra. — Om du kommer tillbaka ska jag lära dig osynlig harpospelning med spindeltråd. Du måste bara fråga spindeln.

Mimi skrattade. Solen som silades genom träden fläckade gräset, vattnet plaskade, och hon ville inte vara någon annanstans än här, där ljud har färg och tystnad har vikt.

Senare, när hon klev tillbaka över staketet in i mormors trädgård, och vindsnurran klickade igen, märkte hon något i fickan. En liten, blåaktig sten, på vilken små sprickor löpte, precis som Stenhjärtas. Om hon höll den mot örat kuttrade den knappt hörbart – som avlägset mullrande.

— Det här kanske är Marcus sten — viskade hon och lade den i fickan. — Så att jag inte glömmer hur bra spinnande kan vara.

Mormor hade precis kommit ut ur köket då; på en bricka ångade ljumna scones.

— Var har du varit, du som är på så gott humör? — frågade hon leende.

Mimi ryckte på axlarna och lade sitt valnötslöv på bordet. — Bara i den Bullriga Skogen. Vi övade lite. Nu kan jag blåsa en paus också.

Mormor skrattade, och skrattade med en sådan röst som inte ens behövde någon melodi till sig. Och Mimi visste att nästa gång skulle hon hoppa över staketet också, om surrandet kallade på henne. För där, under träden, låter alla olika, men de upptäcker hur de passar ihop – som mosaikerna på en färgglad bänk.