Vid Sunny Field flygplats surrade ett litet blått flygplan vid staketet. Hans namn var Lilla Blå. Han älskade mjuka morgnar när gräset doftade citroner och banan lyste som ett band.

"God dag, Lilla Blå," sa Pilot Ana och klappade hans glänsande nos. "Vi har en speciell resa. En röd drake behöver nå Breezy Beach före paraden."

Lilla Blå såg vindpåsen som kallades Sockor dansa i vinden. Sockor fladdrade vänster, sedan höger. Flaggorna vid hangaren klappade. Lilla Blås vingspetsar darrade till. Han kände sig vinglig inuti.

"Jag gillar lugn luft," viskade han.

Ana klättrade in i cockpiten och log. "Vi kan vara modiga tillsammans. När vi känner oss vingliga, andas vi. Långsamma andetag, stadiga händer."

Tower Tim sprakade över radion. "Vindarna är kraftiga. Är ni två okej?"

"Vi försöker," sa Ana. "Lilla Blå och jag är stadiga."

De rullade mot banan. Världen var ljus och livlig. Gräs svischade. Måsar cirkulerade över fältet. En liten pojke vid staketet vinkade. I sätet bakom Ana kikade den röda draken ut från sin låda, vars svans var prydd med gyllene rosetter.

En stor pust knuffade Lilla Blå åt sidan. "Oj!" pipade han.

Ana klappade instrumentpanelen. "Fötter på pedalerna, vän. Nos rak, vingar jämna. Ett, två, tre."

Lilla Blå tog ett andetag. Han kom ihåg Sockors dans och pekade nosen mot knuffen. Hans hjul mullrade snabbare. Banan gled under dem – och sedan var de uppe.

Luften guppade dem som en vänlig valp. Lilla Blå lyfte en vinge, sedan den andra. "Jag tror inte jag kan," sa han.

"Du gör det," sa Ana. "Lyssna på vinden. Den säger, 'Luta lite, håll lite.'"

De flög över fält som schackbrädor och en flod som såg ut som en glänsande orm. En V-formation av gäss svepte förbi. Ledargåsen tutade, "Starka vingar, lille!" och Lilla Blå försökte tuta stolt tillbaka.

Vid Spruce Ridge krökte sig vinden över kullen och kittlade Lilla Blås mage. Han vacklade. Han ville vända om.

Sedan kom han ihåg pojken som vinkade och draken med gyllene rosetter. Han föreställde sig den flyga högt på stranden. Han tog ett andetag till. "Stadig," sa han till sig själv. "Jag kan vara modig och försiktig."

Förbi åsen jämnades luften ut för ett långt, lyckligt ögonblick. Lilla Blå jämnade sina vingar och nynnade en melodi. Havet syntes, vitt och glittrande, och lukten av salt nådde dem. Breezy Beach låg rakt fram – men det gjorde också den blåsiga landningsbanan.

Vindpåsen Sockor fanns här också, högre och ännu fladdrigare, och pekade över sanden. Tower Tia ringde, "Bana två-sju. Vind från vänster. Välkommen, Lilla Blå!"

Lilla Blå ställde upp. Vinden stack hans sida. Hans vänstra hjul ville landa först, men hans högra hjul klagade. Han kände hur vingligheten växte.

"Den här är för blåsig," sa Ana. "Vi går runt."

Upp gick de, cirkulerade över de färgglada tälten och små krabbor som skuttade vid vattnet. Lilla Blås motor lät starkare. Han gillade att han kunde försöka igen.

"Andra försöket," sa Ana. "Liten lutning mot vinden. Svans rak. Du kan dansen."

"Jag kan dansen," viskade Lilla Blå. Han lutade lite mot knuffen. Han höll nosen rak med försiktiga fötter. Hans vingar var stadiga som ett bord. Banan växte sig stor.

Knacka. Knacka. Kyss. Hans hjul rörde marken milt som en fjäder. De rullade till ett stopp med ett glatt gnisslande.

På sanden jublade barn. Pojken från staketet sprang fram. "Du är här!" Hans namn var Max. Han kramade draklådan och tittade på Lilla Blå med lysande ögon. "Du kom även om det var blåsigt."

Lilla Blå kände sig varm från propeller till stjärt. Han var inte plötsligt orädd. Vinden dansade fortfarande. Men den modiga delen inuti honom hade vuxit.

"Vi försökte, vi andades, vi försökte igen," sa Ana och flinade. "Bra flygning, partner."

Lilla Blå surrade stolt. Måsar skrattade ovanför dem. Sockor vinkade glatt. Efter en vila och en klunk svalt bränsle var Lilla Blå redo att surra hem, den modiga delen höll hans vingar stadiga, oavsett vad luften bjöd på.