Ormbunken var en liten räv med ljusa, försiktiga ögon och en svischig, kanelfärgad svans. Hon gillade att samla små användbara saker—mjukt snöre, släta stenar, en röd scarf som fladdrade som en liten flagga. Hon förvarade dem i en lövgrön påse och sa, "Ifall att!"

Idag var det Skogens Mässa. Stigen till Solgläntan surrade av glada fotsteg. Grävlingen Borste rullade ett fat med äppelcider. Valpen Pip balanserade en korg med kex. Fågeln Lärka bar ett band i näbben och sjöng, "Skynda, skynda, kul framåt!"

Ormbunken travade bredvid dem och snusade den krispiga, söta luften. "Skulle inte missa det!" sa hon, med lätta tassar på den mossiga marken.

Vid den babblande bäcken stannade alla. Den lilla träbron saknade en planka i mitten. Vattnet gurglande och plaskade, för brett för ett hopp.

"Åh nej," viskade Pip. Den yngsta kaninen höll en jordgubbspaj och darrade. Sköldpaddan Tully stack upp sitt glänsande huvud. "Jag kan simma," sa han, "men den där pajen kan inte."

Ormbunken kikade nedströms. Där—fångad i kaveldunarna—var den flyktiga plankan, guppande som en sömnig fisk. Hon lutade huvudet åt sidan. Idéer brukade komma när hon lutade huvudet.

"Vi kan fixa detta," sa Ormbunken. Hon öppnade sin påse. Ut kom hennes röda scarf, en ögla av ranka och en slät sten. Stenen ploppade i vattnet. "Inte för djupt," sa hon och nickade.

Borste drog en fallen gren till stranden. "Detta är tungt," stönade han.

"Perfekt," sa Ormbunken. "Borste, håll grenen så att den pekar mot plankan. Tully, kan du vägleda den med din nos? Jag kastar rankan och gör en ögla. Lärka, säg till om jag är nära."

"Nära! Närmare! Träff!" kvittrade Lärka när Ormbunken svängde rankan. Öglan gled runt den våta, drivande brädan. Tully knuffade den. Borste spände sina stadiga tassar. Alla grep rankan.

"Dra!" ropade Ormbunken.

De drog tillsammans—dra, dra, plopp! Plankan gled tillbaka till bron. Ormbunken sköt sin släta sten under kanten som en liten kil, och Borste tryckte grenen för att passa den tätt.

"Prova," sa Ormbunken.

Pip steg försiktigt. Brädan höll. Kaninen med pajen gjorde en glad vickning och korsade. Alla jublade. "Ormbunken hittade en väg!" sjöng Lärka.

De korsade i en rad—tassar, klövar och små fötter—över den stadiga brädan, och bäcken fortsatte fnissa under som om den hade berättat en hemlighet.

Solgläntan lyste ljust, grön som en jättepicknickfilt. Stånd dök upp som svampar. Band fladdrade. Luften luktade kanel och klöver. Precis när Borste satte ner cidern med ett dunk, susade en fnissig vind genom gräset.

"Vhoooooosh!"

Det höga Välkomstbandet lossnade och flög som en lång, skrattande orm. Det virvlade upp, upp och fastnade högt i den gamla eken.

"Vår banderoll!" pipade Lärka.

"Ingen stege," sa Borste. "Ingen lång räckvidd," sa Tully och blinkade.

Ormbunken log. "Jag gillar blåsiga pussel," sa hon. Hon band sin röda scarf till en lätt pinne från drakståndet och höll den andra änden av scarfen i tänderna. "Lärka, kan du vägleda mig?"

"Vänster, lite! Nu höger! Upp, upp!" kvittrade Lärka och cirklade grenen.

Ormbunken sprang lätt med brisen. Scarfen fladdrade och dansade. Den lyfte, kittlade och hakade fast i spetsen på Välkomstbandet.

"Har dig," muttrade Ormbunken. Hon bromsade. Bandet lindades av grenen och flöt ner i mjuka, lockiga loopar. Pip fångade den fallande änden med sina tassar.

Alla klappade. "Spelen kan börja!" ropade Borste och band bandet lågt den här gången.

Det var säcklopp och bärbullar och en cirkeldans som fick Tully att skratta så hårt att hans skal vacklade. Ormbunken gnagde ett kex och tittade på den ljusa gläntan surra med vänner och kul.

"Du hittar alltid en väg," sa Pip och lutade sig mot henne.

"Jag gillar att titta," sa Ormbunken. "När jag tittar och lyssnar, dyker idéer upp som popcorn."

På vägen hem fnissade bäcken sin solljusa sång, och stigen viskade under deras tassar. Ormbunken stoppade en liten bit av Välkomstbandet i sin påse, bredvid sin släta sten och sin röda scarf.

Ifall att.