Pannkaka var en ponny, rund som en varm pannkaka och fluffig som ett maskrosfjun. Hans hovar sjöng ”klipp, klopp, klippeti-klopp” och hans nos letade gärna i fickor.

Mia var Pannkakas ryttare. Hon borstade hans mjuka päls tills den lyste, rätade till den lilla sadeln och satte en liten blå rosett i manen. ”Showtid,” sa Mia. Pannkaka sniffade hennes jacka. ”Gnägg-um?” frågade han, vilket tydligt betydde: ”Morötter?”

De åkte till Sunny Field Fun Show. Ljusa banderoller fladdrade. Koner stod som små orangea soldater. Hoppen var målade som jordgubbar, rostat bröd och sylt. Luften doftade som hö och popcorn. Pannkaka försökte äta luften.

”Hjälm på, hälar ner,” sa Mias tränare, herr Tom. ”Och inget nafsande på dekorationerna.” Han tittade på Pannkaka. Pannkaka låtsades inte höra och tog på sig sitt bästa oskyldiga ansikte. Det var väldigt runt.

I uppvärmningsringen gick Pannkaka stolt. ”Klipp, klopp,” sa hans hovar. ”Snacks, snacks,” viskade hans nos. Han följde ett bi av misstag och nös sedan – ”GNÄGG-CHOO!” – så hårt att Mia studsade som en ärta på en sked. Hon fnissade och klappade hans hals. ”Prosit, Pannkaka.”

Först kom Lilla Travtestet. Mia läste bokstäverna vid staketet. ”Vi gör cirklar som pannkakor,” berättade hon för honom, ”och slingor som nudlar.” Pannkaka älskade båda orden. Han vippade på öronen och gjorde en väldigt rund cirkel. Sedan gjorde han en nudelform som såg lite ut som en pommes frites.

Domaren log och skrev: ”Entusiastisk.” Pannkaka försökte läsa över domarens axel. Han sniffade av misstag skrivplattan. ”Inte ett snacks!” viskade Mia och skrattade.

Näst kom Lilla Hoppbanan. Hoppen var små, men Pannkaka var stor i själen. Han kikade på rostbrödshoppet, slickade jordgubbsfärgen (bara en liten slick) och sedan – boing! – hoppade han över som en glad groda. ”Tjooo!” sa Mia. ”Tjooo!” höll Pannkaka med med svansen.

Över syltshoppet hoppade Pannkaka extra högt. Benen gick ”tuck, tuck!” och Mias rosett dansade lite. Publiken klappade. Pannkaka såg väldigt nöjd ut och böjde huvudet, vilket av misstag dunkade till en blomkruka. ”Hoppsan,” sa Mia. ”Blomman är okej.” Blomman verkade överraskad.

Sist var Den böjiga kägelslalomen. Oranga koner stod på rad, väldigt allvarliga. Pannkaka började: vänster, höger, vänster, höger. Han kittlade första konen med morrhåren. Den fnissade (på ett kone-vis) och vaggade. Pannkaka fnös. ”Ursäkta, kon.” Han försökte igen: vänster, höger, vänster. En hatt blåste av en pojke i publiken. Pannkaka fångade den på ett öra och paraderade stolt vidare, som en ponny med hatt. Mia stannade, satte tillbaka hatten på pojken och gav Pannkaka en klapp. ”Fin hatt, fel ponny,” sa hon.

De avslutade med en prydlig trav och en liten bugning – Mia bugade från sadeln och Pannkaka bugade nosen mot bröstet. Domaren meddelade: ”För ett glatt par! Välkomna Mia och Pannkaka till bandstången!”

Band lyste i solen – blåa, röda, gula, gröna och ett prickigt. Pannkaka stirrade väldigt hårt på prickbandet. De såg ut som snacks. Domaren fäste ett band på Mias tröja som sa ”Bästa Fniss”. Herr Tom fäste ett matchande på Pannkakas grimma som sa ”Gladaste Hovarna”.

”Klipp, klopp, klippeti-hip-hopp!” sjöng Pannkaka på vägen tillbaka till trailern. Mia gav honom knapriga morötter formade som små pannkakor. Pannkaka knaprade och log med hela ansiktet. Han försökte slicka Mias kind men fick hjälmen istället. ”Inte ett snacks!” påminde Mia, fortfarande skrattande.

När de åkte hem vinkade banderollerna hejdå, konerna stod höga igen och hoppen väntade på nästa roliga dag. Pannkaka svischade på svansen, full av morötter och stolthet. Han var inte den största ponnyn, eller den prydligaste ponnyn, men han var den roligaste ponnyn med de gladaste hovarna, och hans klipp-klopp fick hela showen att le.