Under en jordgubbsbädd, där löven bildade ett grönt paraply, bodde två små möss sida vid sida. Pip var snabb och nyfiken, med morrhår som ryckte som små penslar. Knapp var försiktig och snäll, med runda öron och en mjuk grå päls. De delade smulor, skämt och en liten gul fingerborg som stol.

En ljus, blåsig morgon kom deras vän, åkermusen Tilly, springande och pep: "Åh nej! Mitt blå band!"

Tillys band var speciellt. Det var en lång, himmelsblå remsa som hon använde för att knyta en rosett över sin kula så att hon alltid kunde hitta sin dörr. Hennes mormor hade gett det till henne den dag vildblommorna blommade.

"Var tog det vägen?" frågade Pip och ställde sig på tå.

"Vinden tog det," snörvlade Tilly. "Det flög rakt över smörblommorna."

Pip spände bröstet. "Vi hämtar det åt dig!" sa han.

Knapp kikade över ängen. Han kunde se bandet fladdra och dansa, hoppa från maskros till maskros. Långt borta glittrade och plaskade en bäck. Knapps tassar kändes lite vaggiga vid tanken på vattnet, men han kramade Tillys tass och nickade. "Vi tar hem det," sa han mjukt.

Iväg gick Pip och Knapp, springande genom gräs som doftade sol och mynta. Små prästkragar nickade hej. En nyckelpiga satt på bandet en stund, sedan flög den iväg som en liten röd blixt. Snart nådde de bäcken, där vatten fnissade runt släta grå stenar. Bandet hade fastnat på en gammal stubbe på andra sidan.

Pip hoppade till den första stenen. "Lätt!" ropade han. Vattnet plaskade hans tår och han skrattade. Knapp tog ett djupt andetag. Han stegade ut på nästa sten. Den var kall och hal, och vattnet viskade ett shhh-ljud som kittlade hans öron.

"Jag håller din tass," sa Pip. Han höll hårt, och Knapps vinglande blev till en försiktig skubbning.

De nådde den sista stenen, men bandet var fortfarande lite för långt bort. "Om vi bara hade en båt," suckade Pip.

Knapps ögon lyste upp. På stranden låg ett stort, blankt löv och en liten träsked som någon hade tappat nära vildblommorna. "Vad sägs om en lövbåt?" sa han. "Vi kan knyta fast den med gräs så att vi inte flyter iväg."

"Lysande, Knapp!" jublade Pip.

De knuffade lövet i vattnet och band ett långt, flätat grässnöre till en rot. Pip använde skeden som paddel. Svisch, svisch. Lövet gled över den porlande bäcken och gjorde små ringar som glittrade. En trollslända susade förbi och nynnade som om den gillade deras plan.

"Nästan där," viskade Knapp. Han sträckte sig och tog bandet med båda tassarna. Bandet var svalt och halt. Lövet guppade. Grässnöret drog. "Fick det!"

Vinden gav en lekfull puff. Bandet böljde som en liten flagga. "Håll i!" skrek Pip. Han paddlade hårt, och Knapp slingrade försiktigt bandet runt midjan så att det inte skulle flyga iväg igen. Tillsammans svischade de tillbaka till stenarna och trillade på stranden, skrattande och pustande.

De skyndade hem och vilade då och då för att stoppa bandet under en sten eller linda det runt en tistel, så att brisen inte skulle bära bort det. Halvvägs över ängen såg Knapp ett björnbär, blankt och lila. "För modet," sa han och delade det i två. De satt i det mjuka gräset och delade den söta saften, med lila leenden och allt.

Till slut nådde de Tillys kula. Pip och Knapp lyfte bandet högt. "Specialleverans!" tillkännagav Pip.

Tillys ögon lyste som dagg. "Ni hittade det!" pep hon. Hon kramade dem båda på en gång, vilket fick deras morrhår att kittlas tillsammans.

De knöt bandet över hennes dörr i en prydlig rosett. Det fladdrade glatt i brisen, ett blått leende på den gröna ängen.

"Hur korsade ni bäcken?" frågade Tilly och hällde nötté i små ekollonskålar.

"Knapp tänkte på en båt," sa Pip med ett stolt flin mot sin vän. "Och vi paddlade tillsammans."

Knapp rodnade och klappade Pips tass. "Pip höll min tass på stenarna," sa han. "Det hjälpte mig att vara modig."

De satt på den varma jorden, smuttade på té och nafsade på honungssmulor. Bandet dansade lite över deras huvuden. Pip och Knapp lutade sig bakåt mot jordgubbsstamarna, tassarna rörde vid varandra.

"Stor bäck," sa Pip.

"Små möss," sa Knapp.

De log båda. "Precis lagom för vänner," sa de tillsammans.