Det var en gång en liten flicka vars mormor gett henne en röd sjal. Flickan tyckte så mycket om sjalen att hon bar den varje dag, och till slut kom hon att kallas Rödluvan.
En dag sa flickans mamma att hennes mormor var sjuk och att hon måste gå till henne med kaka och kaffe för att mormorn skulle kunna bli lite piggare. "Men var försiktig", manade mamman. "Gå raka vägen dit och sedan raka vägen hem." Det lovade Rödluvan.
Rödluvans mormor bodde en mil in i skogen, en bit från byn. Just då hon kommit in i skogen mötte Rödluvan en varg. Rödluvan visste inte vad det var för varelse hon hade mött och var därför inte alls rädd för vargen.
– God dag, Rödluvan, sa vargen. Är du ute så tidigt? Var är du på väg?
– Tack snälla, vargen, sa Rödluvan. Jag ska gå med kaka och kaffe till stackars mormor som är sjuk.
– Var bor hon då? undrade vargen.
– Hon bor en mil in i skogen, svarade Rödluvan. Hennes hus ligger vid de tre stora ekarna, du vet säkert var det är.
Vargen funderade för sig själv. Rödluvan var säkert mycket godare att äta än den gamla kvinnan. Jag måste handla skyndsamt, tänkte han, så att jag kan äta upp dem båda två. Så han gick framåt längs stigen bredvid Rödluvan en stund, sedan sa han:
– Ser du hur vackra blommorna är? Hör du hur vackert fåglarna sjunger? Du går så allvarligt, som om du vore på väg till skolan, medan alla andra här ute i skogen är så glada.
Rödluvan höjde på ögonbrynen, och när hon såg de vackra blommorna tänkte hon att hon borde plocka med sig några fina blommor till sin mormor, som säkert skulle bli så glad. Det skulle hon hinna utan problem. Så hon klev in i snåren och såg den ena blomman vackrare än den andra, och började plocka.
Under tiden sprang vargen raka vägen hem till Rödluvans mormor och knackade på dörren.
– Vem där? frågade mormorn.
– Rödluvan, svarade vargen. Jag kommer med kaffe och kaka till dig.
– Vrid på handtaget, sa mormorn. Jag är för svag och kan inte komma upp.
Vargen vred på handtaget och dörren öppnade sig. Vargen smög in och i ett enda glufs slukade han mormorn, sedan klädde han på sig mormorns nattlinne och nattmössa och gick och lade sig i sängen och drog täcket över huvudet.
Efter en lång stund kom Rödluvan, som hade varit ute i skogen i flera timmar och plockat blommor. Hon förvånades över att dörren var öppen, och när hon gick in i stugan fick hon en så konstig känsla.
– God morgon! ropade hon, men fick inget svar.
Så hon gick fram till sängen och lyfte undan täcket, och där låg mormorn med nattmössan dragen långt ner över ansiktet, och såg så konstig ut.
– Mormor, vilka stora öron du har! utbrast Rödluvan.
– Det är för att jag ska höra dig så bra, fick hon till svar.
– Och vilka stora ögon du har!
– Det är för att jag ska se dig så bra.
– Och vilken stor mun du har!
– Det är för att jag ska kunna äta upp dig! ropade vargen och slukade Rödluvan i ett nafs.
Sedan lade sig den mätta vargen i sängen igen och somnade. Och började snarka högt! Efter en stund kom jägaren förbi och hörde de höga snarkningarna. "Jag måste se hur det går för den gamla kvinnan", tänkte han och klev in i stugan, och då såg han vargen. Han tog fram sin sax och klippte upp vargens mage, och ut hoppade Rödluvan och hennes mormor. Sedan lade de två stora stenar i vargens mage och sydde ihop den igen. Och när vargen vaknade hade han så ont i magen så han sprang till skogs och kom aldrig mer igen.
– Nästa gång går jag raka vägen till dig, mormor, som mina föräldrar sa till mig, sa Rödluvan.
Slut