Vid ängens kant bodde Prickis, en liten snigel. Hans hus var prickigt och mossan under det var mjuk. Han skyndade sig aldrig. Han tyckte om att lyssna på surrandet och titta på när grässtråna prasslade i den varma vinden.

En morgon klättrade syrsan Timmy upp på en slät sten och spelade på sin trådtunna fiol. "Idag blir det en stor tävling! Från Klöverhögen till Den Stora Maskrosen! Vinnaren får en väldoftande maskroskrona!" Ängen surrade av glädje.

"Jag kommer också!" ropade gräshoppan Bertil.

"Jag också!" skrattade nyckelpigan Stella.

Prickis sa mjukt: "Jag skulle också vilja vara med."

"Visst, Prickis!" nickade Timmy. "Loppet är för alla."

Timmy spelade två glada toner. "Kör!" Ängen vaknade genast till liv. Bertil tog ett stort hopp, Stella flög upp, myran Manda dök upp med en gul smula, och Prickis startade genom att dra en glänsande rand efter sig.

På stigen bredde en pöl ut sig. Bertil hoppade över den första halvan, men i sitt andra hopp plaskade han ner mitt i den. "Hoppsan, det här är djupt!" ropade han.

Prickis nådde fram till honom. "Vänta, jag hämtar ett löv!" Han lyfte ett brett groblad och knuffade det till stranden. Han hittade en platt sten också. "Kliv på stenen, håll i lövet!" Bertil klev upp, och Prickis drog långsamt. Det fungerade!

"Tack, Prickis!" skrattade Bertil. "Nu är jag en blöt idrottare."

Sedan blåste en busig vind upp. Stella skulle ha flugit mellan två grässtrån, men vinden svepte in henne i ett spindelnät. "Hjälp!" viskade hon.

Prickis stannade. "Hej, spindeln Polly!" talade han vänligt till spindeln i hörnet av nätet. "Min vän fastnade. Skulle du kunna släppa henne?"

Den lilla bruna spindeln Polly kikade fram. "Ack ja, detta är inte lunch, utan en röd prick. Genast." Försiktigt lossade hon några trådar. Stella gled ut på den glittrande snigelranden. "Tack!" rodnade nyckelpigan. "Ingen orsak," nickade Polly och vävde tillbaka nätet.

Manda knuffade under tiden den stora smulan. "Oj, den här är större än jag!"

"Du kan lägga den ovanpå mitt hus," rekommenderade Prickis. "Jag tar den till kullen."

Manda skrattade. "Du är en levande smultransport!" Försiktigt lade hon smulan ovanpå Prickis hus, och de startade tillsammans.

En tjock gren föll på stigen. För Bertil var det ett hopp; för Prickis var det en vägg. "Vi går runt," sa Prickis. Under den växte mossa—grön, sval och mjuk. De kröp igenom på mossan. "Det här är som en mjuk matta," log Stella, och under ett ögonblick vilade hon på Prickis hus.

Framför dem glittrade en remsa av torr sand. "Det här river," flåsade Prickis.

"Vänta!" ropade Bertil. Han rev loss ett stort löv och spred ut det som en bro på sanden. "Nu är det slätt!"

Stella cirkulerade ovanför Prickis. "Jag ger skugga!" Manda sprang i förväg och drog undan några små pinnar. Timmy spelade under tiden en glad melodi: "Surr, svisch, vi går, vi går!"

Den Stora Maskrosen syntes redan, gul, som en solros lillasyster. På sidan av kullen vajade gräset.

"Vem kommer dit först?" kluckade Bertil och hoppade försiktigt upp. Prickis stegade och stegade. Hans rand sken silvrig på grässtråna. "Kom igen, Prickis!" klappade Stella med sina små vingar. Manda trummade med sin antenn på smulan, "Tum-tum, tum-tum!"

På toppen av kullen väntade Timmy på dem. Maskroskronan satt på hans antenn. "Har ni kommit fram?" frågade han glatt. De kom alla fram tillsammans. De flåsade och skrattade. Smulan kom fram hel också.

"Vem vann?" frågade Bertil med tindrande ögon.

Timmy log. "Loppet slutade, och det var fullt av goda stunder," sa han. Han sträckte kronan mot Prickis. "Den här är till dig. Du kom fint, smart, envis, och du var uppmärksam på andra också."

"Men jag är långsam," undrade Prickis.

"Långsam? Snarare stadig," kluckade Stella. "Och du har en bekväm rygg!" tillade Manda.

Prickis provade maskroskronan. Den kittlade hans nos. "Atjoo!" Alla skrattade.

"Låt oss göra fler kronor!" föreslog Prickis. De plockade fler gula huvuden och trädde stjälkarna runt och runt. De gjorde en liten ring till Bertil, ett prickigt armband till Stella och ett litet bälte till Manda. Spindeln Polly fick en gul dekoration till hörnet av sitt nät också.

Vid foten av kullen slog de sig ner. Alla fick en nypa av smulan. Den var söt, som solsken. Timmy spelade mjukt och ängen prasslade vidare.

"Ska vi springa imorgon också?" frågade Prickis.

"Imorgon kanske vi leker kurragömma i snigelfart," blinkade Bertil. "På det är du oslagbar."

Prickis nickade lyckligt. Maskroskronan sken gult på hans huvud, och ängen var full av nya idéer.