I staden Rundsjön bar vinden alltid med sig lite spänning från stranden: tutor svarade varandra; spårvagnar plingade; och fartyg puffade feta, glada rökringar över vattnet. En gång om året, på Rulldagen, fick varje maskin, fordon och manick visa vad den kunde. På det stora torget fladdrade färgglada flaggor; doften av nybakade kringlor vandrade på gatorna; och barn tävlade om vem som kunde härma ambulanssirenen högst.

Lili stod framför sin morfars verkstad och klappade stolt sidan på den grönblå, smäckra maskinen. Dess namn var Trollsländan – inte för att den nöp, utan för att den gled på vattnet lika ansträngningslöst som riktiga trollsländor. Dess gummihjul kunde vikas in under kroppen; en skinande propeller surrade baktill; och framtill blinkade två stora, runda 'jusögon' i solskenet. Inuti doftade det av nylackerat trä. Instrumenten klick-klackade om Lili rörde vid kopparknapparna. En liten kopparblomma prydde mitten av ratten.

– Idag ska vi visa vad du kan, söta Trollsländan – Lili strök över ratten.

– Och även vad du kan – blinkade Tobias, hennes morfar, som en gång var lokförare och sedan blev förtjust i allt som klickade och puffade. Oljefläckar log på hans panna.

I staden mullrade redan förberedelserna. Röda bussar bar band runt sina midjor; en vänlig betongbil höll pappersremsor, låtsaskonfetti, i sin förarhytt; och under pilträden övade en gammal spårvagn på klockringning. Slamraren, godsloket som anlände från tågstationen, blåste ett glatt långt "Tuuut!" Vid vattnet lyfte och sänkte Bom-Bom, den gula lastkranen, sakta sin enorma krok, som om han gungade i kapp med vågorna.

Då hände olyckan. Zsofi, den gamla färjan som bar barnorkestern och instrumentalisterna till andra sidan för den stora öppningen, började plötsligt hosta. Den ryckte till en gång, grymtade två gånger, och tystnade sedan. På vattnet, på andra sidan landgången som anslöt till scenen, stod orkestern: fiolväskor, cellor, trumpeter, notställ – och en något nervös dirigent, tant Aranka, som hjälplöst vred på sin hatt.

– De kommer inte över i tid! – ropade borgmästaren, Lajos Nagy, som bar en rutig megafon runt halsen. – Rulldagsinvigning utan orkester? Det är som pannkakor utan sylt!

Lili såg sig omkring, och räckte sedan upp handen. – Trollsländan åker och hämtar dem!

Tobias nickade. – Sjömansstil, min kapten.

Trollsländan rullade elegant nerför slipen. Dess hjul plaskade mjukt i vattnet, och försvann sedan in i magen som sköldpaddsben. Baktill surrade propellern igång: Vroom, svisch! Vågorna skrattade runt den, och Lili styrde, medan Tobias arbetade mellan spakarna och pedalerna. Kranen Bom-Bom ringde uppmuntrande i sin klocka, vilket skrämde upp några måsar som fladdrade upp och cirklade i skyn.

På vattnet blev varje ljud annorlunda. Kråkans kraxande lät som en avlägsen trumpet; vassens prassel som viskande cymbaler. Lili tittade på undervattensmossan genom sitt lilla, periskopliknande teleskop – för Trollsländan hade till och med ett sådant! – och lade märke till de virvlande gröna ränderna. Stenbron under kvarnen satt lågt över vattnet, som en slumrande katt.

– Flaggan ner, bort med masten! – vinkade Tobias.

Lili tryckte på en bronsknapp; flaggstången fälldes ihop; Trollsländan kurade ihop sig, och gled smidigt under stenvalvet. På andra sidan gav propellern dock plötsligt ifrån sig ett kvittrande ljud.

– Sjögräs! – sa Lili, och grep redan tag i kroken med långt skaft. I vatten som inte ens nådde till knäna hade hon inget lätt jobb, men från sidan, genom luckan, nådde hon försiktigt in och skalade av de gröna banden från bladen. Propellern suckade, som om den befriats från en halsduk.

– Tack, maskinist – grinade Tobias, och Trollsländans 'jusöga' tycktes blinka uppskattande.

På vägen mötte de Maräng, den storsmilande bulldozern, som knuffade bort sandbanken från stranden så att små segelbåtar inte skulle fastna.

– Vägen klar! – ropade Maräng, och gjorde honnör med spetsen på sin skopa.

Vid järnvägsvallen puffade Slamraren över, och Lili väntade tills bommen gick upp. Loop, den smarta robotpolisen, stoppade bilarna vid brofästet så att Trollsländan kunde svänga fritt. Alla vinkade: "Kör!"

På andra sidan jublade barnen när de fick syn på dem. Tant Aranka var lättad och spänd på samma gång.

– Var gör jag av kontrabasen? – frågade en pojke med glasögon.

– Där, där Trollsländan är bredast. Jag fäller ner bänkarna bak – sa Lili. – Cellor här, trumpetare där, låt oss hålla noterna mot vinden. Rem, ring, spänne – vi är redo.

Maskinen tolererade tålmodigt att bli fullpackad. Den jämrade sig inte; den bara nickade lite, som om den räknade hur många ben, hjul, väskor och armbågar som satt inuti den. En nyfiken gräsand hoppade upp på trappan, men plaskade sedan tillbaka när klarinetten pep en ton för ett test.

– Räddningsuppdraget startar! – rapporterade Lili, och Trollsländan, surrande, snurrade sin propeller.

Vägen tillbaka var svårare. Lastens tyngd pressade den djupare ner i vattnet; vågorna gjorde små grimaser på dess sidovägg. Då hördes svagt tutande från nära håll. Smörblomma, den fläcknosiga, pigga bogserbåten, drog försiktigt upp jämsides med dem.

– Jag hjälper till att knuffa – mumlade Smörblomma med djup röst.

– Tack – nickade Lili, och fäste ett mjukt rep i öglan på Trollsländans rygg. Bara så, för säker skull, knuffade Smörblomma dem tre fingerbredder, och de gled lättare.

Ovanifrån cirklade Stork–7, det vitröda sportplanet, entusiastiskt; pilotens handske vinkade från fönstret. Planet svischade i en skarp sväng över det grunda vattnet, och Lili såg en blåaktig rand i vattnet: kanten på sandbanken. Stork–7 visade vägen med sina rörelser, som om den vore en linjal.

De nådde svängbron som spände över stadskanalen. Loops prickiga armar snurrade; bron, knarrande, gled villigt åt sidan. Slamraren blåste en kort signal på avstånd, som någon som ger en takt: "Nu... nu!" Lili föste gasreglaget mjukt framåt, och Trollsländan hoppade till, sedan gled den genom gapet. På stranden klingade betongbilen, som om koppar slogs ihop.

Stadshusklockan började trumma ut minuterna. Ett, två, tre – räknade Lili för sig själv. Stortorgets kullerstenar glittrade av det fina stänket från brandbilens sprinkler; kringeldamens hatt stod på sned av spänning.

– Tio minuter kvar till invigningen! – ropade borgmästaren, men hans röst började redan skratta.

Trollsländan nådde rampen. Barnen, disciplinerade men på dansande fötter, hoppade ut. Tant Aranka grep sin taktjärne som om hon kramade den. Kontrabasen svävade majestätiskt. Lili lossade remmarna; tamburinspelarna slog ihop två palmstora trumpinnar: "Knack!"

– På våra platser! – sa tant Aranka, och plötsligt visste alla vad de skulle göra.

Stadshusklockan slog tolv. Allvarligt, som ett lejon som inte ryter, utan bara vänder sig där. Tant Aranka höjde sin taktjärne; fiolerna log mot cellorna; trumman ryckte på axeln; och den första tonen talade. Det började som när Trollsländans propeller tog ett andetag för första gången: försiktigt, sedan mer och mer modigt, tills torget slutligen fylldes av musik, som sjön fylls med vatten från en källa.

Kranen Bom-Bom ringde glatt; spårvagnen plingade; Slamraren blåste; Smörblomma tutade; och Stork–7 tippade sin vinge. Staden musicerade tillsammans med orkestern. Lili tittade tillbaka på Trollsländan, som vilade på kanten av rampen. Dess 'jusögon' blinkade varmt ljus, som om den också log.

– Hjältar! – sa borgmästare Lajos Nagy, och fäste ett blått band på Trollsländans nos. – Rulldagens prydnad!

– Och maskinisten – tillade Tobias, medan han hängde en liten, bronsfärgad skiftnyckel runt Lilis hals.

– Inte ens en maskinist – skrattade Lili – snarare en vän. Trollsländans vän.

Senare, när orkestern redan spelade och kringlorna krispade mellan tänderna, böjde sig Lili och Tobias tillsammans över huven på Zsofi, färjan. En envis skruv, ett glömt litet filter – alla små saker, men tillsammans ett stort hinder. Tobias justerade tålmodigt, Lili lyste med lampan, och Zsofi mullrade slutligen glatt igång.

Solens ljus glittrade på vattnet, och Trollsländan spann mjukt bredvid rampen, som om den sa: "Ska vi åka i morgon också?" Lili strök över rattens lilla kopparblomma.

– I morgon också, och dagen efter också – viskade hon. – För med fordon är världen exakt så stor som vi kan rulla, knuffa, dra, flyga och simma den.

Över sjön svischade en riktig trollslända förbi, och försvann sedan in i vassen. Och staden Rundsjön levde och klickade vidare, full av vänskap, skruvar och överraskningar.