Tia gillade att strosa där sanden var mjuk och varm. En klar morgon hittade hon ett snäckskal format som en snodd liten trumpet. Det var randat korallrosa och krämvitt. När hon höll upp det kändes det glatt i hennes hand, som om det ville sjunga.

Tia tog ett andetag. Tut! Snäckskalet avgav en söt, klar ton som studsade över vattnet.

Havet svarade med ett glitter. Två delfiner svepte snabbt genom skummet och hoppade tillsammans. En hade ett litet hack i fenan. Den andra hade en silverfläck på ryggen.

"Hallå!" ropade Tia och hoppade på tårna.

"Hallå, strandvän!" kvittrade delfinen med hacket. "Jag är Finley."

"Och jag är Eko," klickade den silvriga, med klara ögon. "Vi hörde din vågvisselpipa. Vi behöver en hjälpare med mjuka händer."

Tia blinkade. "Jag? Vad kan jag göra?"

Finley gjorde en mjuk vissling. "En babysköldpadda har fastnat i tångskogen. Ett långt blankt band är lindat runt om."

Eko blåste ut en rund bubbla från munnen och knuffade den försiktigt mot Tias nos. Bubblan satte sig över Tias ansikte som en klar, dallrande hjälm. "Den här bubblan låter dig andas under vågorna," sa Eko. "Den kittlar, men bara lite."

Tia fnissade. "Den kittlar verkligen!"

Hon vadade in och höll i Finleys släta rygg. Med en svisch och ett svep gled de under det klara vattnet. Bubblor dansade som små klockor. Solljus bildade dallrande stegar på sandbotten.

Fiskar flimrade förbi som strössel – gula, blå och orange. En blyg sjöhäst kikade fram från en svajande växt. En krabba i en liten röd hatt saluterade med en klo. "Kapten Snäpp," sa han med en pipig röst. "Rapporterar för tjänst!"

"Den här vägen," bubblade Eko. Tångskogen viftade sina långa gröna band. I mitten svävade en babysköldpadda, tilltrasslad i en flytande remsa av blankt band. Sköldpaddans skal var tegrönt, och ögonen var stora och oroliga.

"Jag heter Knapp," pipade sköldpaddan. "Jag försökte tävla med en bubbla, och bandet jagade mig. Nu vann det."

"Inte länge till," sa Tia. Hon sträckte sig ut väldigt långsamt och talade mjukt. "Hej, Knapp. Vi är här."

Finley klickade och ritade en karta i sanden med nosen, en enkel ögla med pilar. "Vi håller vattnet lugnt. Eko håller bandet stadigt. Tia reder upp. Kapten Snäpp, du klipper sista knuten, tack."

Kapten Snäpp puffade upp av stolthet. "Klipp-snäpp, redo!"

Eko gled nära och tryckte nosen mot det blanka bandet. Det slutade fladdra. Tia gled fingrarna under en ögla. Bubblan på hennes ansikte dallrade som gelé, men den satt tätt. "Runt... och under... och igenom," mumlade Tia. "Nästan där."

En nyfiken blåsfisk drev över och, plopp! förvandlades till en taggig liten boll. "Iii!" pep Tia, sedan skrattade hon när den mjukt studsade bort.

Tia hittade sista knuten. "Kapten Snäpp, din tur!"

"Klipp!" sa krabban. Bandet suckade fritt. Knapp fläktade med fenorna och svepte iväg i en liten loop. "Jag kan fläkta! Jag kan fläkta! Tack!"

Finley visslade en glad melodi. Eko kastade det lösa bandet högt. Det virvlade som en blank svans. "Det här ska inte flyta löst," sa Eko. "Någon kanske fastnar igen."

Tia tänkte ett ögonblick. "Vi gör det till en vimpel för er lekgrotta. Det kan stanna på ett ställe och se fint ut."

De vävde bandet genom en slät valvbåge i klippan, in och ut som att trä snören. Fiskar samlades för att titta. Sjöhästen nickade. Kapten Snäpp klackade klorna i applåd.

Knapp knuffade Tias hand med sin mjuka nos. "Jag tävlar med bubblorna på den här sidan," sa han. "Och bara den här sidan."

Finley simmade i en långsam cirkel runt Tia. "Du var lugn och klok," sa han. "Du lyssnade på vattnet."

Tias kinder värmdes. "Vi var ett lag."

Eko rörde Tias bubbelhjälm med fenan. Den försvann med ett mjukt puss. "Dags att gå upp. Åk den soliga vägen!"

De reste sig i en virvel av klart vatten. Havet lyfte Tia till stranden, och hon landade med ett mjukt plums på den varma sanden. Finley och Eko guppade nära i de små vågorna.

"Om du behöver oss, blås i visselpipan," sa Finley.

Eko lade en liten glasig pärla i Tias handflata. Inuti pärlan fanns ett fångat fniss av luft. Det klingade när hon skakade den. "En fickbubbla," sa Eko. "För modiga hjälpare."

Tia stoppade pärlan i fickan. Hon tryckte snäckskalet mot läpparna och gav en liten tackton. Tut!

Delfinerna virvlade och flaxade med svansarna. Gnistrande vattendroppar flög som konfetti. "Vi ses, strandvän!" ropade de.

Tia vinkade tills fenorna blev två silvriga kommatecken i det blå. Hon höll snäckskalet nära och lyssnade på havet viska. Sedan skrattade hon, för hon kände en hemlighet: havet hade en dörr, och hon hade nyckeln.