Poppy och Sprig var två små möss som bodde i ett fingerborgshus gömt under häcken. Poppy bar en ögla av röd tråd som en halsduk. Sprig bar en pennstump han kallade sin tänkpinne.

En klar morgon efter ett mjukt regn luktade trädgården mynta och lera. Droppar hängde på gräset som små fönster. Poppy och Sprig hade ett jobb att göra. De hade lovat att ta med en varm, smulande bit majskaka till mormor Morrhår, som bodde på andra sidan gången.

Men gången var borta. Istället låg en bred, blank vattenpöl, stor som en damm för små möss. Ett lönnlöv flöt förbi som en båt. På bortre sidan låg blomkrukan, där mormor Morrhår bodde, långt, långt borta.

"Åh," sa Sprig och kikade på vattnet. "Det är en väldigt, väldigt stor vattenpöl."

Poppy knackade på morrhåren. "Då blir vi väldigt, väldigt modiga. Vi seglar."

"Seglar?" pep Sprig.

Poppy höll upp en valnötsskalhalva som hon sparat för speciella saker. "Vår båt," sa hon. "Vi gör en mast, ett segel och ett litet rum för vår majskaka."

De skyndade att samla bitar. Sprig planterade en rak kvist i en klump bivax för att göra en mast. Poppy hittade ett rent löv för segel och en slät knapp för ankare. De knöt fast allt med silkig spindeltråd från fru Webb, som log och sa: "Ta två strängar, mina kära, och håll dem prydliga."

Tillsammans satte de den varma smulan i valnötsskalet och stoppade in den med en klöverbladsfilt. Poppy knöt sin röda trådhalsduk högst upp på masten som en modig liten flagga.

Vid vattenpölens kant knuffade de valnötsbåten i vattnet. Den guppade och vaggade och flöt sedan stadigt.

"Alla ombord," sa Poppy och klättrade in.

"Alla i balans!" sa Sprig och klev försiktigt efter henne med sin pennstump som åra.

Brisen fyllde deras lövsegel med en glad puff. Båten gled framåt och gjorde små ringar i vattnet.

En rödhake landade nära vattenpölen och tog en klunk. Krusningar rullade mot båten. "Håll i," sa Poppy.

"Stadigt, stadigt," mumlade Sprig och doppade pennstumpen som en paddel. Båten reste sig och dök över krusningarna som en böna på en sked. Majskakasmulan höll sig säker under sin klöver.

"Se upp för vickandet," kvakade en plumsig grön groda från en sten. Hans gyllene ögon blinkade vänligt.

"Tack, herr Groda," ropade Poppy. Hon flyttade till mitten och spred tassarna. "Jag håller balansen."

En tjock pinne låg över vattenpölen som en bro. Vinden knuffade dem rakt mot den. "Ducka," pep Sprig. De hukade sig, och den lilla flaggan strök pinnen när de gled under. En droppe stänkte Sprigs nos, och han fnissade.

Sedan saktade båten. Trassligt gräs, långt och strängigt, ringlade sig runt skalet. "Vi har fastnat," sa Sprig.

"Inte länge," sa Poppy. "Vigga med mig." Tillsammans gungade de båten från sida till sida. Sprig knuffade med pennstumpen. Valnötsskalet viggade sig fritt med ett mjukt plopp.

En trollslända svischade förbi, lysande blå. "Fin båt!" surrade hon. "Namn är Virr. Vill ni ha skjuts?"

"Vi klarar det," sa Poppy leende. "Men flyg med oss, snälla."

Virr pilade framåt och visade den jämnaste vägen, där vattnet var platt som en spegel.

Just då kom en ny bris. Seglet svällde stort, båten lutade, och knappankaret klirrade. Klöverfilten gled och smulan började glida.

Poppy kastade sig och tryckte tillbaka smulan. "Jag har dig," sa hon. Sprig grävde pennstumpen i vattnet. "Sväng, sväng," puffade han. Båten svängde mot en solig fläck vid kanten.

Med ett litet dunk stötte de i den leriga stranden. Poppy hoppade ut och drog upp båten vid dess spindeltrådsrep. Sprig lyfte smulan med båda tassarna.

"Vi seglade den väldigt, väldigt stora vattenpölen," sa Sprig med stora ögon.

"Det gjorde vi," flinade Poppy.

Mormor Morrhår kikade ut från sin blomkruksdörr. Hon bar ett blått förkläde med mjöl på sig. "Mina modiga," sa hon. "Kom in, kom in."

De bar den varma smulan till hennes bord. Mormor hällde upp tistelte och satte fram tre blåbär som blanka knappar. "Berätta om varje stänk och vickning," sa hon.

Poppy berättade om krusningarna och bropinnen. Sprig berättade om att fastna och bli fri. Virr knackade på fönstret och surrade hej.

"Stora vattenpölar stoppar inte små sjömän," sa mormor leende. "Men de får teet att smaka extra gott."

Efter teet värmde solen trädgården och vattenpölen blev mindre. Poppy och Sprig satte valnötsbåten på en platt sten för att torka. De band fast den släta knappen igen på masten och klappade skalet som om det var ett husdjur.

"Vi sparar båten på vår hylla," sa Sprig och kramade blåbäret som mormor packat åt dem att ta hem. "För nästa stora lilla resa."

Poppy nickade. "För vi är små möss," sa hon, "och världen är full av underbart vatten att korsa."

De gick hem längs häcken, med Virr svischande i loopar ovanför och valnötsbåten instoppad i Poppys tassar. Trädgården glittrade. Gången syntes igen. Och Poppys röda flagga fladdrade i den varma, modiga luften.