Bambuskogen var ljus och grön, och luften luktade av friska löv. Pandaungen Pao nynnade en glad melodi när han vaggade längs stigen. Hans runda öron ryckte när han hörde fotsteg bakom sig.

"Vänta på oss!" ropade Lin, en stor, mild panda med en mjuk, långsam röst. Lilla Nini tumlade efter och kramade sin lilla träpandaleksak. "Vi kommer! Jag har packat päronskivor!" kvittrade hon.

Pao log. "Låt oss ha vår picknick vid Skrattbäcken," sa han. De tre vännerna följde ljudet av vatten tills träden öppnades mot en gnistrande ström. Den gurglade och bubblade över släta stenar och kastade små regnbågar i solskenet.

Men något var annorlunda idag. Vattnet var brett och högt efter nattens regn. Klivstenarna, som de brukade använda som stig, var täckta av plaskande vågor.

"Åh nej," viskade Nini. "Hur ska vi komma till den stora platta klippan där vi alltid sitter?" Hon kramade sin leksak närmare. Den gled från hennes tassar och landade med ett plopp på den andra stranden, precis bredvid deras favoritpicknickplats. "Min träpanda!"

Pao kikade på strömmen. "Vi kan inte hoppa," sa han. "Det är för brett. Och vi ska inte vada. Det är för snabbt." Han tänkte och tänkte. Lin kliade sig på hakan med ett bambuslöv.

"Kvak!" kom en vänlig röst. En grön groda med glänsande ögon kikade fram från en mossig sten. "Namnet är Kvist. Har ni problem med att korsa?"

"Ja, snälla," sa Lin. "Vår lunch och Ninis leksak är där borta."

Kvist puffade ut sin hals tankfullt. "Vattnet är snabbt i mitten, men långsamt vid kanterna," sa han. "Ser ni de små virvlarna nära stranden? Det betyder att ni kan nå över där. Dessutom såg jag en lång bit bambu som föll efter regnet." Han pekade med sin lilla fot.

Paos ögon lyste. "En bro!" jublade han. "Vi kan bygga en bro!"

Nini klappade. "Kan det vara en vänbro?"

"Bara om vi bygger den tillsammans," sa Lin och log.

De letade vid stranden och hittade två långa, fallna bambustänger. Pao drog en och flämtade lite. Lin lyfte den andra, stark och stadig. Nini skuttade omkring och samlade långa gröna rankor att binda med. Kvist hoppade längs kanten och tittade på vattnet.

"Låt oss lägga bambun där vattnet är lugnast," sa Pao. Han testade marken med sin tass. "Här."

Lin sänkte den första bambustången på ett par stora stenar som kikade upp ur strömmen. Pao och Nini drog den andra stången bredvid den. Tillsammans knöt de rankorna runt bambun och stenarna. Lin band försiktiga öglor. Pao drog för att se till att de satt tajt. Nini gjorde prydliga rosetter.

"Innan vi går, låt oss testa!" sa Pao. Han och Nini gjorde två lövbåtar och ställde dem på vattnet nära sin bro. Båtarna gled lugnt längs kanten och snurrade inte iväg. Kvist nickade. "Bra val."

Pao steg upp på bambun. Den kändes studsig under hans tassar. Han tog ett djupt andetag. "Jag går först," sa han mjukt. "Jag är liten, och jag rör mig långsamt." Lin stod bakom honom, en stark, varm skugga. Nini tittade med stora ögon, hennes tassar pressade samman.

En tass, sedan en annan. Pao höll sina knän böjliga så att han inte skulle vackla. Ett plask kittlade hans tår. "Du kan klara det!" ropade Nini. "Du är lika försiktig som en sköldpadda!"

Pao nådde andra stranden med ett leende. Han plockade upp Ninis träpanda och korgen som hade rullat över tidigare. "Allt är säkert!" ropade han. Kvist hoppade till mitten av bron och blinkade lyckligt.

"Din tur," sa Pao. Lin rörde sig långsamt, balanserade med armarna utsträckta. Nini följde efter, med små steg och små fniss. Halvvägs snubblade hennes fot, men Lin sträckte sig tillbaka och stödde henne. "Jag har dig," sa han. Nini klämde hans tass. "Tack, Lin."

Snart var alla tre vännerna tillsammans på den platta klippan. De packade upp krispiga bambuskott och söta päronskivor. Kvist satt på en solig sten, och de delade lite päron med honom också.

"Detta är den bästa picknicken," suckade Nini och myste med sin leksak. "Jag gillar vår vänbro."

Pao band fast ett löv på rankorna som en liten grön flagga. "Nu vet alla," sa han. "Om någon behöver korsa, kan vår bro vara till hjälp."

Lin tuggade tankfullt. "Vi byggde den med försiktiga tassar och vänliga hjärtan," sa han.

Kvist gav ett glatt kvak. "Och smart tänkande," lade han till. "Glöm inte det."

De dröjde sig kvar i den varma brisen och lyssnade på bäcken fnissade runt stenarna. När det var dags att gå, korsade de sin bambubro tillsammans, steg för steg, tass i tass.

Tillbaka på skogsstigen viskade löven och fåglarna kvittrade. Pao kikade på sina vänner och log. Strömmen glittrade fortfarande, luften doftade fortfarande av friska löv, och deras nya vänbro glänste grön och gyllene i solen.

"Med vänner," sa Pao, "känns stora pölar små."

Nini fnissade. "Och små pandor känns modiga."

Lin nickade, nöjd. "Låt oss komma tillbaka imorgon," sa han.

"Imorgon," kom de överens, och deras skratt skuttade längs stigen som en liten sång.