Penny byggde på sitt stenslott i trädgården. Solen värmde grässtråna, och pelargonen log rött i krukan. Plötsligt glittrade något under krukan.

"Oj!" Penny böjde sig ner. En liten nyckel låg där. Röda och blå prickar glittrade på nyckeln, och ett grönt band fladdrade från dess ände. Ett pappkort var knutet till bandet. På det fanns en teckning: ett litet löv.

"Marty, titta!" sa Penny.

Ekorren Marty dunsade ner från valnötsträdet. Hans yviga svans darrade av spänning. "Utredning! Detta är en utredningsnyckel!" Hans ögon glittrade.

Penny läste pappkortet. "Där vinden skrattar och sången klingar, där vilar det första tecknet."

"Var skrattar vinden?" Marty kliade sig bakom örat.

Penny såg sig omkring. På verandan klingade vindspelet. "Där klingar sången!" pekade hon.

Under vindspelet höll en klädnypa ett annat pappkort. På det fanns tre prickar: två röda och en blå. Under det pekade en liten pil mot sandlådan.

"Låt oss gå!" viskade Penny. De sprang till sandlådan. Ovanpå sanden hittade de prickiga stenar ordnade i en rad: röd, röd, blå.

"Samma som på pappkortet!" sa Marty. Gömd under den tredje, blå stenen fanns en tillplattad sten. På ena sidan av stenen var ett litet löv ritat, på den andra sidan stod det: "Jag är som ett paraply, men jag räds inte regnet."

"Ett paraply som inte räds?" funderade Penny. "Det är ett träd! Det stora valnötsträdet!"

Vid foten av valnötsträdet växte mossa som en mjuk kudde. Bland mossan blinkade ett tunt, prickigt band mot dem, med en liten bjällra i änden. Bandet ledde dit rötterna möttes. Där vilade en liten trälåda. På lådans lås fanns ett lövformat mönster, och runt låset dansade rödblå prickar.

"Precis som nyckeln!" utbrast Marty.

Penny satte försiktigt i den prickiga nyckeln. Klick! Lådan sprang upp. Inuti, mjukt vadderad med siden, låg en ännu mindre, blank metallask. På sidan av metallasken fanns en solrosvev. Penny vred långsamt på den.

En klingande melodi smög sig ut, glad och hoppig. Under sidenet hittade de ett hopvikt papper också. Penny vecklade ut det. På pappret, skrivet med stora, runda bokstäver, stod detta meddelande:

"Hälsningar, Smarta Detektiver! Om musiken spelar, leta efter prickarna där det är skönt att sitta. På den tredje platsen väntar en ny hemlighet."

"Bänken!" Marty hoppade. I slutet av trädgården stod bänken, med svampar målade med prickar på ryggstödet.

Penny satte sig ner och började räkna. "En prickig svamp, två prickiga svampar, tre..." Under hatten på den tredje svampen låg en liten ficka gömd. Inuti den fanns en rund liten spegel. På baksidan av spegeln var detta meddelande skrivet: "Titta in i den, och du kommer att se den viktigaste ledtråden!"

Penny kikade in i den. I spegeln såg hon sitt eget leende, bredvid Martys nyfikna öga.

"Är vårt ansikte ledtråden?" flämtade Marty.

Under spegeln var ytterligare en rad bokstäver gömd: "Den som frågar och lägger märke till, hittar alltid det han söker." Under det en teckning: en stenig stig, med en liten sol vid dess slut.

"Till den steniga stigen!" bestämde Penny. Några av stenarna på trädgårdsgången var målade med röda eller blå prickar. Penny, som minns det första tecknet, följde mönstret: röd, röd, blå. Vid varje steg klingade melodin från asken i hennes ficka, som om den instämde.

I slutet av stigen, vid rabatten formad som en liten sol, stod en glasflaska på marken, med en pappersremsa i. Penny drog ut den. Hon läste detta:

"Kära Penny och Marty! Jag är Trädgårdstomten. Jag ger den prickiga nyckeln till er. Öppna nyfikenhetens dörr med den när ni vill. Den klingande asken är er: om ni vrider på den kommer den alltid påminna er om hur bra det är att fråga, vara uppmärksam och undersöka tillsammans. P.S.: Under pelargonen imorgon kommer ett nytt tecken att växa."

Penny log mot Marty. "Då blir imorgon en detektivdag också."

"Och prickig!" skrattade Marty, och den klingande melodin dansade runt trädgården igen.