Vårparaden i stadsparken var så färgstark, som om en jättelik färgpalett hade vält bland träden. Citrongula ballonger guppade, doften av kanelplättar virvlade i luften, orkesterns trumma dunkade mjukt bredvid fontänen. Lili, Matt och Borka drog efter andan från tre håll samtidigt när marknadsutroparen oväntat meddelade:

– Mäster Tobias ska snart visa Hemligheternas kista! Men den öppnas bara för den som löser tecknen!

På scenen satt en utsmyckad kista med mässingshörn, som en sovande sköldpadda. Mäster Tobias steg framför den i en röd väst med prickig fluga. Nyfikna gnistor hoppade bakom hans glasögon, vilket gjorde Lili genast säker: något spännande var på gång här.

– Fyra tecken gömmer sig på marknaden – sa Mäster Tobias. – Om ni lägger dem i ordning kommer nyckeln till kistan att dyka upp, mjukt klingande.

Men när han sträckte sig mot fickan såg han hjälplöst upp.

– Hoppsan. Jag hängde nyckeln med det gröna bandet här på kroken... – han petade på skruven som hängde på scenkanten. – Och den är inte här. Den försvann.

Publiken mumlade. Matts hand knöts omedvetet till en knytnäve, precis som utredningar börjar i böcker. Borka stampade redan på stället.

– Vi hjälper till – sa Lili. – Ledtrådar är våra favoriter ändå.

– Bra – nickade Tobias och blinkade åt barnen. – Kistan älskar gåtor. Den första ledtråden finns på scenen.

Någon hade ritat en spiral på scenplankorna med krita. I spiralens fyra varv fanns små tecken: en fisk, ett löv, en klocka och en sko. I mitten stod tre ord: "Leta efter raderna!"

– Raderna? – hummade Matt och lutade sig över teckningen. – Betyder versrader! – Lilis ögon lyste upp. – Fyra tecken, fyra rader.

De gav sig av. Fisken skrattade tillbaka mot dem från fiskdammståndet. Lövet prasslade på dekorationen till lövpressningsståndet. Klockan glittrade bland små bjällror vid hantverkarnas tält. Skon låg på skomakarens bord, nyligen vaxad.

På varje ställe hittade de en pappersremsa rullad till en liten rulle inuti en flaska, med en versrad på den och tecknets ritning i hörnet.

Den första löd: "Tusen färger tyget har." Den andra löd: "Äventyr där inne kvar." Den tredje löd: "Långa ränder, rött och vitt." Den fjärde löd: "Toppen vajar stolt och fritt."

– Titta på de första bokstäverna! – viskade Lili. – T, Ä, L, T... Det blir TÄLT!

– Tältet med flaggan! – utbrast Borka, och pekade mot det stora cirkustältet, på vars topp en flagga verkligen vajade.

Under tältets vitröda ränder hittade Matt en liten ficka där ett kort med en gåta låg: ”Jag har skinn, men är inget djur. Om du slår, låter jag i dur. Vad är jag?”

– Trumma! – utbrast Lili och Matt på en gång.

De sprang till scenen igen. Under den stora orkestertrumman låg en liten ihoprullad karta. På kartan var det markerat en lummig pergola och under den stod det skrivet: "Här dansar skuggan och vindarna sjunger."

Pergolan stod vid parkens ingång, vackert klädd i klätterväxter. I dess mitt hängde ett stort, färgglatt vindspel. "Hjärtat av vindspelsklangen", tänkte Lili, "nyckeln klingar mjukt".

Lili sträckte sig in bland bladen och Matt kände noga längs med stänglarna. Borka, som var minst, lyfte på en matta av fallna löv. Pling-pling-pling – det lät som en liten silverklocka när en nyckel med grönt band föll ut från vindspelets tråd.

– Här är den! – ropade Borka. – En klingande nyckel som Mäster Tobias beskrev!

Mäster Tobias tog emot nyckeln med ett stort leende. Han låste upp Hemligheternas kista och avslöjade en skatt: massor av handgjorda träleksaker, målade i glada färger. Barnen fick välja varsin och tackade för äventyret. När de gick hem på kvällen med sina nya leksaker, visste de att Vårparaden var full av fler hemligheter än de någonsin kunnat drömma om.