För länge sedan fanns det en kejsare som var så förtjust i nya kläder att han spenderade alla sina pengar på dem. Han besvärade sig inte med sina soldater och brydde sig inte heller om att gå på teater eller följa med på jakt, om inte möjligheten gavs att visa upp sina nya kläder. Han hade olika kläder för varje timme på dagen. Och som man brukar säga om andra kungar eller kejsare att "han sitter i råd", sa man alltid om den här kejsaren att "han sitter i sin garderob".

Tiden passerade fridfullt i den stora staden som var hans huvudstad. Främlingar anlände varje dag till hovet. En dag kom två skurkar dit, som kallade sig vävare. De påstod att de visste hur man vävde tyger i de vackraste färgerna och mönstren, och att dessa kläder skulle ha den fantastiska egenskapen att förbli osynliga för alla som var olämpliga som kejsarens anställda, eller för alla som inte var särskilt kloka.

”Dessa måste verkligen vara fantastiska kläder!” tänkte kejsaren. ”Hade jag sådana kläder skulle jag på en gång kunna ta reda på vilka i mitt rike som är olämpliga för sitt jobb och också kunna skilja de kloka från de dumma! De här kläderna måste vävas omedelbart åt mig!” Och han såg till att båda vävarna fick stora summor pengar så att de genast kunde påbörja sitt arbete.

Så de två låtsasvävarna satte upp två vävstolar och verkade väldigt upptagna med arbete, men i verkligheten gjorde de ingenting alls. De bad om det finaste sidentyget och den renaste guldtråden, lade alltihop i sina ryggsäckar, och låtsades sedan fortsätta sitt arbete vid de tomma vävstolarna sent på natten.

”Jag skulle vilja veta hur det går för vävarna med mina kläder”, sa kejsaren till sig själv efter en tid. Han blev emellertid ganska generad när han kom ihåg att de som inte passade för tjänst vid hovet, och de som inte var särskilt kloka, inte kunde se tyget. Visserligen trodde han att han inte hade något att riskera för egen del, men han skulle ändå föredra att skicka någon annan för att rapportera om vävarna och deras arbete innan han själv lade sig i det. Alla människor i hela staden hade hört talas om den fantastiska egenskap som vävarnas tyg skulle ha, och alla var angelägna om att få veta hur kloka eller hur okunniga deras grannar skulle visa sig vara.

”Jag kommer att skicka min trogna gamla minister till vävarna”, sade kejsaren slutligen efter en del överväganden. ”Han kommer bäst att kunna se hur tyget ser ut, för han är en förnuftig man, och ingen kan vara mer lämpad för sitt uppdrag än han.”

Så den trogna gamla ministern gick in i hallen där vävarskurkarna arbetade med all sin kraft vid sina tomma vävstolar. ”Vad kan detta betyda?” tänkte gubben storögt. ”Jag kan inte se minsta tråd på vävstolarna.” Men han sa ingenting.

De falska vävarna bad honom mycket artigt att komma närmare deras vävstolar, och frågade honom om han gillade hur tyget såg ut, och om inte färgerna var väldigt vackra, samtidigt som de pekade på de tomma vävstolarna. Den stackars gamla ministern tittade och tittade. Han kunde inte upptäcka något på vävstolarna, och det var av en mycket god anledning: det fanns nämligen ingenting där. ”Vad!” tänkte han igen. ”Är det möjligt att jag inte är särskilt klok? Jag har aldrig tänkt det själv, och ingen får veta något nu om jag är så. Kan det vara så att jag är olämplig för mitt jobb? Nej, det får inte sägas heller. Jag kommer aldrig att erkänna att jag inte kunde se något.”

”Nå, herr minister!” sa en av vävarna och låtsades fortfarande arbeta. ”Du säger inget om sakerna behagar dig.”

”Åh, det är utmärkt!” svarade den gamla ministern och tittade på vävstolen genom sina glasögon. ”Det här mönstret och färgerna – ja, jag kommer att berätta för kejsaren med en gång hur väldigt vackert jag tycker det blir.”

”Vi kommer att vara mycket tacksamma”, sade vävarna, och sedan gav de namn åt de olika färgerna och beskrev mönstret för de påstådda tygerna. Den gamle ministern lyssnade uppmärksamt på deras ord för att kunna upprepa dem för kejsaren. Sedan bad vävarna om mer silke och guld, och sa att det var nödvändigt för att slutföra vad de hade påbörjat. De lade emellertid allt som gavs dem i ryggsäckarna, och fortsatte sedan att arbeta med samma uppenbara noggrannhet som tidigare vid deras tomma vävstolar.

Kejsaren skickade nu en annan officer från sitt hov för att se hur det gick för vävarna och för att undersöka om tyget snart var klart. Det var precis samma sak med den här mannen som med ministern; han undersökte vävstolarna från alla håll och kanter, men kunde inte se något utom de tomma ramarna.

”Är inte tygerna lika vackra för dig som de var för herr ministern?” frågade vävarna kejsarens andra utsände, samtidigt som de gjorde samma gester som tidigare och pratade om designen och färgerna som inte fanns där.

”Jag är verkligen inte dum!” tänkte officeren. ”Det måste vara så att jag inte passar för mitt välavlönade jobb! Det är väldigt konstigt, men ingen får veta något om det.” Och därför berömde han de tyger han inte kunde se och förklarade att han var nöjd med både färger och mönster. ”Ers kejserliga majestät”, sade han till sin suverän när han återvände, ”tyget som vävarna förbereder är oerhört magnifikt.”

Hela staden pratade om det fantastiska tyget som kejsaren hade beordrat att vävas på hans egen bekostnad.

Och nu ville kejsaren själv se det kostsamma tyget medan det fortfarande var i vävstolen. Tillsammans med ett utvalt antal hovmedlemmar, bland annat de två ärliga män som redan hade beundrat tyget, gick han till de listiga bedragarna. Så snart de blev medvetna om kejsarens ankomst fortsatte de att arbeta mer noggrant än någonsin, även om inte en enda tråd hade passerat genom vävstolarna.

”Är inte arbetet helt fantastiskt?” sade de två hovmedlemmarna som tidigare skickats dit. ”Vilken fantastisk design! Vilka härliga färger!” och samtidigt pekade de på de tomma vävstolarna, för de föreställde sig att alla andra kunde se detta utsökta arbete.

”Hur kan det komma sig?” sa kejsaren till sig själv. ”Jag kan inte se något! Detta är verkligen en fruktansvärd historia! Är jag en enkel typ, eller är jag oförmögen att vara kejsare? Det skulle vara det värsta som kunde hända. ”Åh! Tyget är charmigt”, sa han högt. ”Det har mitt fullständiga godkännande.” Och han log nådigast och tittade noga på de tomma vävstolarna, ty han kunde inte på något sätt säga att han inte kunde se vad två ur hovet hade lovordat så mycket. Alla i rummet ansträngde nu sina ögon i hopp om att upptäcka något på vävstolarna, men de kunde inte se mer än de andra. Ändå utropade de alla: ”Åh, hur vackert!” och gav hans majestät rådet att få några nya kläder sydda av detta fantastiska material för den kommande processionen. ”Magnifikt! Fantastiskt! Utmärkt!” lät det från alla sidor, och alla var ovanligt nöjda. Kejsaren stämde in i det allmänna jublet och utsåg bedragarna till riddare av första vävareorden.

De falska vävarna satt uppe hela natten före dagen då processionen skulle äga rum och hade sexton lampor brinnande, så att alla kunde se hur angelägna de var att avsluta kejsarens nya kostym. De låtsades rulla av duken från vävstolarna, klippte i luften med sina saxar och sydde med nålar utan någon tråd i dem. ”Se!” ropade de äntligen. ”Kejsarens nya kläder är redo!”

Och så kom kejsaren med hela sitt hov till vävarna, och skurkarna lyfte upp armarna, som om de höll upp något, och sa: ”Här är ers majestäts byxor! Här är halsduken! Här är manteln! Hela kostymen är lika lätt som ett spindelnät. Man kan tänka sig att man inte har något på sig när man är klädd i den. Det är emellertid den stora finessen med detta känsliga tyg.”

”Ja, verkligen!” sa alla hovmän, även om ingen av dem kunde se något av denna utsökta skapelse.

”Om ers kejserliga majestät är nådigt belåten med att ta av sig kläderna, kommer vi att sätta på den nya kostymen framför spegeln”, sa vävarna.

Kejsaren blev därmed avklädd, och skurkarna låtsades klä honom i hans nya kostym. Sedan vände sig kejsaren runt från sida till sida framför spegeln.

”Så fantastiskt hans majestät ser ut i sina nya kläder och så bra de passar!” ropade alla. ”Vilken design! Vilka färger! Det är verkligen kungliga kläder!”

”Skärmtaket som ska bäras över ers majestät i processionen väntar”, meddelade ceremonimästaren.

”Jag är redo”, svarade kejsaren. ”Passar mina nya kläder bra?” frågade han och vände sig igen för att titta i spegeln, för att framstå som att han undersökte sin stiliga kostym.

Sängkammarherrarna som skulle bära hans majestäts släptåg kände sig fram på marken som om de lyft upp manteländarna och låtsades att de bar något, för de tänkte inte på något sätt avslöja något sådant som att de inte var kloka eller passade för sitt arbete vid hovet.

Så gick nu kejsaren under sitt höga kapell mitt i processionen, genom sin huvudstads gator. Alla människor som stod och tittade på längs vägen och i fönstren ropade: ”Åh! Så vackra vår kejsares nya kläder är! Vilket fantastiskt fall det är på manteln, och så graciöst halsduken hänger!” Kort sagt, ingen skulle erkänna att han eller hon inte kunde se dessa mycket beundrade kläder, eftersom man genom att göra det skulle ha förklarat sig antingen som en oklok människa eller olämplig för sitt jobb. Sannerligen hade ingen av kejsarens alla kläder någonsin gjort så stort intryck som dessa osynliga.

”Men kejsaren har ingenting alls på sig!” sa ett litet barn.

”Lyssna på den oskyldiga lilla rösten!” sa hans far, och vad barnet hade sagt viskades från den ena till den andra.

”Men han har ingenting alls på sig!” ropade till slut alla människor. Kejsaren var bedrövad, för han visste att folket hade rätt. Men han tyckte att processionen måste fortsätta nu! Och för sängkammarherrarna blev det jobbigare än någonsin att försöka framstå som att de höll upp den långa manteln, även om det i verkligheten inte fanns någon mantel att hålla.